"Vi har under de senaste åren hört många exempel på hur vår urgamla folkmusik gett impulser till nya, moderna tonskapelser. Och vi erfar genast hemkänslan. En ny frisk gren på det gamla svenska musikträdet växer fram, en gren som söker näring i vår folkmusik." (not 51)

Och nu börjar många ana folkmusikens renässans. 1966 skriver Matts Arnberg i artikeln Folkmusik - det är fint det:

"I dag kan smarta managers fylla Stockholms konserthus genom att ordna folkmusikkonserter med gästande artister långväga ifrån. Hootenannyband - både inhemska och utländska - är säkra kort både för grammofonproducenter och managers. Och de otaliga popbanden tar gärna upp folkliga visor på sin repertoar. Allt detta går under beteckningen folkmusik - en term, som det nu gått både prestige och pengar i. Denna nästan explosionsartade och fullkomligt okontrollerade utveckling har kommit åtskillig undran och förvirring åstad bland dem som under många år av ljumt intresse, arbetat med och vårdat sig om den svenska folkmusiken. Vad är det egentligen som hänt på det här området, som skapat förutsättningar för de sista årens 'boom' i folkmusik?"

Han menar att "vårt lands intresse för 'folkmusik' är en modefluga just nu - en importvara, som så många andra huvudsakligen västerifrån". Men:

"Vid sidan av eller parallellt med den kommersialiserade och popbetonade 'folkmusikvågen' har det i synnerhet bland den intellektuella ungdomen växt fram ett allvarligt intresse för det äkta, genuina i folkmusiken" ---
"Detta kvalificerade intresse för den äkta folkmusiken är, åtminstone delvis, följden av ett insamlingsarbete. För det är framför allt genom inspelningar, distribuerade genom radio, TV och grammofon, som publiken fått möjlighet att möta den levande traditionen." (not 52)

I detta tidiga skede sätter Arnberg fingret på två viktiga punkter. Dels att det publika intresset - som jag snart skall behandla utförligare - är en import västerifrån. Dels att ett intresse för den genuina folkmusiken kräver tillgång till denna.
1962 hade Radiotjänsts skivserie med svensk folkmusik kommit i nyutgåva, nu på EP-skivor och i delvis nya inspelningar. (Till detta kommer ett album med medeltida ballader och senare en lång serie med Jojk.) I tidskriften Perspektiv får EP-skivorna mycket god kritik, särskilt höjs Röjås, Jonas och Påhl Olles samspel till skyarna.
Ändå kunde Arnberg samma år, i ett stort rundabordssamtal på initiativ av ABF:s tidning Fönstret, påstå att "folkmusiken är död". Tillsammans med övriga deltagare - bl.a. Gunnar Hahn, Ulf Peder Olrog och Gunnar Larsson - pekar han på utbildningens och folkbildningens viktiga roll i grundläggandet av en folkmusikförståelse. Deltagarna efterlyser undervisning i svensk folkmusik för såväl lärare som elever, studiecirklar och t.o.m. en professur vid Musikhögskolan i ämnet. (not 53)
Även SSR gör dessa år stora ansträngningar för att få in folkmusiken i skolan. I skrivelser och uppvaktningar till skolöverstyrelsen ställs samma krav.
Någon professur i folkmusik vid Musikhögskolan har vi ännu ej sett till och det skulle dröja till 1976 innan spelmän får tillträde till skolan. Men trots allt fanns det redan i början av 60-talet entusiastiska och framsynta musiklärare som övade låtspel med eleverna. Lärare som Röjås Jonas vid Kapellsberg i Härnösand, Arthur Nestler i Nacka och Ole Hjorth i Stockholm.