Ville Roempke: Om spelmansrörelsen

Efter att ha varit på tapeten i flera år, får tidningsfrågan för SSR sin lösning. En kommitté tillsätts som optimistiskt planerar ge ut 4 nummer per år. Ett första kommer i alla fall 1959 och får efter norskt mönster namnet Spelmansbladet.
Som helhet får 1950-talet betraktas om inte som en tillbakagång, så snarare ett befästande av positionerna från efterkrigstiden. Det är decenniet då forskare och musikfolk tar ett steg närmare utövarna: Carl Allan Moberg, Bo Wallner, Yngve Flyckt, Nils Wallin och Matts Arnberg för att nu bara nämna några - den senare för övrigt förkroppsligande båda kategorierna i en person.
Steget ut till ungdomen och de breda folklagren är däremot alltför långt. Konkurrensen från en nöjesindustri efter amerikansk förebild, med jazz, schlager, rock 'n' roll och twist som främsta vapen, är hård och uttryck som knätofs och fiolgnissel är i högsta grad gångbara begrepp.
Men ändå är det här någonstans som vi får börja nysta upp trådarna till det vidgade folkmusikintresse som kommer mot slutet av sextiotalet.
Bland andra hade ovan uppräknade musiker, kritiker, forskare och producenter tänt gnistan och höll den nu vid liv i sin respektive omgivning. Svenskt visarkiv (SVA), med Ulf Peder Olrog i spetsen, hade verkat sedan 1951 och här har vi ytterligare kopplingar - mot Visans vänner och Radiotjänst. Ännu fler kopplingar mellan institutioner med folkmusik inom sitt ansvarsområde kommer till stånd under 60-talet.
Kontakter togs tidigt mellan visarkivet och Musikhistoriska museet (MM) - som ju härbärgerade Folkmusikkommissionens samlingar - och 1961 utvidgades samarbetet ytterligare i och med att Arbetskommittén (senare samarbetsnämnden) för svensk folkmusik (vid MM och SVA) bildades.
Det är roligt att notera alla kopplingar mellan folkmusikinstitutionerna under den här tiden. Två som arbetar på alla de tre stora arkiven (SR, SVA och MM) är Jan Ling och spelmannen och musikkonsulenten Anders Sparf, den senare åt alla tre samtidigt - på tre olika anslag!Även om vi inte skall överskatta detta arbetes betydelse för den enskilda spelmannen, är ändå tanken slående, att spelmännen som under 50-talet tog ett steg närmare forskarna - och vice versa - nu själva ikläder sig forskarrollen. Spelmansåret - nytt namn på Spelmansbladet - följer nyfiket samarbetsnämndens görande och låtande. När tanken på ett Nordiskt spelmansråd får fastare form på Odensestämman 1966 finns också här en förhoppningsfull rapportör på plats. Men, efter att ha konstaterat att spelmansrådet framför allt tycks vända sig till de nordiska ländernas folkdansarv, säger han:

"Det står alldeles klart att i en blivande organisationsplan måste inarbetas bestämmelser som på ett tillfredsställande sätt tillgodoser den rena folkmusiken och de spelmansorganisationer som har denna på sitt arbetsprogram." (not 50)

Rapportörens förbehåll visade sig befogat. Något Nordiskt spelmansråd eller folkmusikråd blev det aldrig, däremot ett ökat samarbete mellan Norge och Sverige bl.a. på Lillehammerstämman 1968, där båda ländernas riksförbund deltar.
Organisationsarbetet, propaganda-, forsknings- och inspelningsarbetet banar väg, eller rättare sagt, rustar landet för den kommande publika tillströmningen - som kommer, i mycket av helt andra orsaker.

FOLKMUSIKBOKEN - Ville Roempke: Om spelmansrörelsen

60-talet