"Nämnden ansåg att spelmansförbundens förkärlek för stora spelmanslag var förkastlig och ödeläggande för gammellåten." (not 44)

Nämnden som åsyftas är Gås Andersnämnden, från 1949 en sammanslutning av 10 upplandsspelmän med konstnären Bror Hjorth i spetsen. Han hade redan 1944, i samband med en spelmansstämma, placerat en staty av Anders Ljungkvist, alias spelmannen Gås Anders, nedanför Björkunge kyrka. De inbjudna deltagarna fick som minnespeng en medalj i förgylld brons tillägnad Upplands spelmän. På ena sidan Gås Anders, på den andra Hjort Anders.
Nämnden - som först var verksam inom Uplands spelmansförbund ville - med medaljen stimulera solospelet och delade fram till 1963 ut den till i den konsten förfarna spelmän och kölerskor. Men då ansåg man att den spelat ut sin roll i och med att Zornmärket i guld nu även kunde komma spelmän till del och att det i juryn numera förekom spelmän.

Bild 9. Provnummer av "Spelmannen" 1950 med omslagsvinjett av Bror Hjorth.

I ett provnummer av tidskriften "Spelmannen" (utgiven av Uplands spelmansförbund), som 1950 pretenderar på att bli hela Sveriges spelmanstidning vid sidan om de medlemsorgan som nu börjat förekomma i flera landskapsförbund, redogör Bror Hjorth i artikeln Folkmusiken och Konsten för sina synpunkter:

"De gamla spelmännen var konstnärer och många var stora konstnärer, mästare, som skapade något nytt och levande. - Inom all konst är det individen som skapar, så är det även inom folkmusiken. Varför ska spelmannen vara en del av ett kollektiv, medelmåttans jordmån, mera än tonsättaren, målaren, musikern, bildhuggaren, diktaren, som alla äger erkända rättigheter att vara en personlighet, att ha ett Jag." (not 45)

Med kollektiv menar Hjorth naturligtvis spelmanslagen och allspelet, båda företeelserna, då som nu, vanliga ingredienser vid sommarens spelmansstämmor. Efter spelmans- och Zornmärkesstämman i Stöde, Medelpad, 1950 skriver musikkritikern Bo Wallner:

"De äkta låtarnas karaktär är inte masspelets, det är solistisk musik. Allspelet uppfostrar medelmåttor och kommer att förvandla låtspelet till ett sällskapsnöje för amatörer." (not 46)

Särskilt Wallners artikel publicerad som den var i en mycket läst kvällstidning, gav genljud i de djupa spelmansleden och föranledde många att fatta pennan i flera nummer av Hembygden. För eller emot spelmanslagen. Frågan kan än i dag föda debattungar!
Kanske kan det vara intressant att skärskåda även stämmorna i övrigt detta år 1950. Vilka var de och hur gestaltade de sig? Det är nämligen nu spelmansstämmorna erhåller mycket av den utformning som visat sig slitstark och gångbar in i 70-talet. Ja, det är t.o.m. så att flera av 40- och 50-talets stämmor fortfarande går av stapeln på samma plats och vid samma tid på året. Hit hör sörmlänningarnas spelmansfest på Julita skans, Stockholms spelmansgilles Skansenträff och Uplands spelmansförbunds höststämma i universitetsaulan i Uppsala. Förutom Stödestämman bjuder året i övrigt på Nordisk stämma i Helsingfors, Bygdeungdoms- och Riksspelmansstämma i Leksand - Dalarna höll annars samma år sin egen stämma med årsmöte i Lillehammer - Sörmlands spelmansförbunds och hembygdsföreningens stämma i Sparreholm samt Upsala ungdomsrings stämma på Disagården.