"Att ett samarbete mellan spelmännen i landet är nödvändigt är klart sedan länge tillbaka, ty ingen gren av vår hembygdsvård är väl så rotlös som folkmusiken. Spelmännen ha skjutsats hit och dit, fått vara dragplåster vid alla möjliga sammanslutningars fester. ---
--- De behöva en ledare med kraft i näven och klo på näbben, som rycker upp ur dåsigheten och visar nödvändigheten för samarbete, för bevarande av vår folkliga musikkonst för framtiden." (not 39)

Den ledaren blev Knis Karl Aronsson, Leksand, medlem i den kommitté som tillsattes vid jubileumsstämman i Mora 1946. Redan 1943 hade SUR:s riksstyrelse tillsatt en grupp som dock aldrig kom till något konstituerande sammanträde. Kommittén 1946, som i övrigt bestod av Jan Martin Johansson, Södermanlands spelmansförbund, och J. A. Carlö, Stockholms spelmansgille, "erhöll i uppdrag att utarbeta riktlinjer för att senare kalla representanter för samtliga spelmansförbund till gemensamt sammanträde, där frågan skall slutligt avgöras". (not 40)
Annars är 1946 året för den 13:e nordiska bygdeungdomsstämman i Stockholm och året då spelmansgillet i samma stad samlar 100-talet spelmän till stämma på Skansen.

"Om någon skulle skriva en historik över folkmusiken - sade stockholmslagets ledare - skulle som något särdeles anmärkningsvärt antecknas söndagen den 12 maj 1946. Det är storartat, att så många spelmän här i Stockholm kan samlas till en uppspelning som den vi idag upplevat." (not 41)

Det är också året då en kompositionstävling utlyses för bästa gånglåt till ungdomsringen. 70 låtar kommer in. Precis som under slutet av 20-talet uppmuntras alltså nyskapande och från 1944 finns en spalt i Hembygden för "Märkesmän" - i dubbel bemärkelse - och deras låtkompositioner.
1947 bildas International Folk Music Council, IFMC, med 70 delegater från hela världen samlade i London.
Om IFMC får kröna folkmusikens organisationssträvanden under detta 40-tal var naturligtvis organisationsbygget inom SSR av större betydelse för svensk spelmansrörelse.
Några ord från det första årsmötet strax före jul 1948:

"Efter redogörelse för verksamheten jämte ekonomisk översikt meddelades bl.a. att STIM donerat 1 000 kronor för utgivande av låthäfte, innehållande 2-3 representativa låtar från varje landskap. ----
I samvaron senare på kvällen deltog ytterligare ett tiotal spelmän med professor Kjellström i spetsen. Det blev både låtar och låtprat och diskussioner, bl.a. kring problemet folkmusiken och radion, angående vilket de närvarande fick göra mer eller mindre närgångna frågor till Matts Arnberg, Radiotjänsts folkmusikintresserade medarbetare." (not 42)

Denne medarbetare hade på midsommarafton gjort sitt första folkmusikprogram från spelmansstämman i Visby. Det står inte på förrän licensinnehavarna kan läsa i Röster i Radio att den 12 aug. kl. 19.30 - på bästa sändningstid i den då enda kanalen:

"Rättviks spelmanslag spelar
1. Gånglåt från Rättvik
2. Polska från Boda
3. Vals från Bingsjö ---"

Laget leddes av Sparf Anders. Gånglåten var Gärdebylåten, låten som kom att bli ett örhänge och en landsplåga, symbolen för all svensk spelmansmusik.

"sätter vi på radion blir det Gärdebylåten 
stänger vi sen av den blir man jädrigt belåten." (not 43)

Ex. 2. Gärdebylåten uppt. efter Hjort Anders. Publ. av Gehrmans Musikförlag 1951.

Denna publika succé blir det verkliga genombrottet för lagspelet inom spelmansrörelsen, och snart är Rättviks, Orsas, Malungs, Dalaföreningens och Nordergutarnas spelmanslag den programmat som får betala och rättfärdiga den mer seriösa dokumentationsverksamhet Matts Arnberg genast startar.