Ville Roempke: Om spelmansrörelsen

Men under 40-talet slår spelmanslagen igenom. Den tändande gnistan var Dalaföreningens spelmanslag, en sammanslutning av dalkarlar i exil i Stockholm; Knis Karl Aronsson, Gösta Bäckström, Erik Moreaus, Påhl Olle, Erik Klockar, Anders Sparf och Nils Agenmark. Initiativet sprids till hemlandskapet och 1940 bildas Leksands spelmanslag, följt av Rättvik 1944 och Transtrand 1945. Men den stora lagverksamheten kommer först i början av nästa decennium och då har också övriga landet börjat ta efter.
Det nyår för svensk folkmusik Ernst Granhammar hoppades på skulle låta vänta på sig ytterligare. Kriget gör sig ideligen påmint och röster för neutralitet blandas i Hembygden med uppmaningar att vara svensk. Ungdomsringen tycks vila såväl på hanen som på lagrarna och använder tiden till att mana fram minnet av "Hembygdsrörelsens vägröjare".
Kanske är det till syvende och sist också kriget som åstadkommer en vindkantring i folkmusikintresset. Ropen på svenskhet skallar inte förgäves och i beredskapens, ransoneringens och kaffesurrogatens skugga spirar en ny sammanhållning och hembygdskänsla. 1942-43 börjar något hända. Märkesuppspelningarna som sedan 1933 utgjort en av hörnstenarna i spelmansrörelsen, får sällskap med lokala spelmansträffar, stämmor och tävlingar. Signaturen Meg i Hembygden efterlyser en gemensam repertoar av gånglåtar till stämmorna. I Stockholm samlar sig Dalaföreningens spelmanslag till gemensamma övningar under ledning av veterinär Hjalmar Dallmer.
1943 bildas Dalarnas spelmansförbund, sedan en kommitté tillsatts under den av Zornmuseet anordnade spelmanstävlingen i Mora sommaren innan. Det är förövrigt dessa år i början av 40-talet som Dalarna, med himlaspel, kyrkbåtar och spelmanslag arbetar sig upp till att bli folkmusikens Mekka i Sverige. Alla ingredienser finns med redan 1944 när Knis Karl Aronsson anordnar "Siljans egen Höga visa" - en leksandsvecka med avslutande spelmansstämma och märkesuppspelning.
Till gemensamma övningar i huvudstaden samlar sig också Stockholms spelmansgille under ledning av Herbert Jernberg. Gillet som existerat i långliga tider får 1944 organiserad form, inte i konkurrens med övriga spelmansförbund - Södermanlands, Upplands och Dalarnas spelmansförbund var redan representerade - utan som en träffpunkt under tillfälliga eller varaktiga stockholmsbesök. Som ofta i organisationssammanhang skymtar namnet Ernst Granhammar förbi. Hedersledamoten Hjort Anders Olsson:

"Finns det äkta i spelsättet medärvt, så kan det inte helt förstöras genom notspelning."

Veterinär Hj. Dallmer:

"Vi får inte släppa dialekten, vi måste först och främst ägna oss åt den särpräglade typen i den gamla äkta folkmusiken." (not 38)

Men nu hade även Gästrikland hunnit organisera sig till ett förbund i samband med en stämma i Sandviken 1944. Och nu bildas förbund slag i slag. Uppland har som officiellt år 1945, men omnämns såsom nybildat spelmansförbund redan i samband med Disastämman i Uppsala februari 1942. Västerbottningarna organiserar sig 1947 och året efter ser hela tre förbund dagens ljus, nämligen Heimbygdas spelmansförbund i Jämtland/Härjedalen, samt Västmanland och Västergötland.

FOLKMUSIKBOKEN - Ville Roempke: Om spelmansrörelsen

Spelmanslag