"Folkmusiken blev geschäft och de som inte sålde musikhäften, de reste i alla fall omkring för egen vinnings skull och gjorde 'folkmusikaftnar' och en del gör väl så än i dag. ---
Av de lokala spelmansförbund, som för en del år sedan bildades, synas de flesta självdött: en del lever med svagt liv och blott ett eller ett par förbund synas vara livskraftiga i fortsättningen. --
Radions värmlandsvalser och hälsingepolskor spelas nu över hela landet, så att bygdens kanske enklare men inte för det mindre värdefulla folklåtar bli glömda och avlagda. Spelmännen ha till stor del övergått till dansbanespelmän i samspel med banjo, saxofon, dragspel och stålvispar."

Han håller fram Södermanlands spelmansförbund som ett lysande föredöme och slutar med orden:

"Det gäller att med vaken och klar blick psykologiskt hantera folkmusikintresset, uppmuntra, levandegöra, pånyttföda och framförallt skapa en ny spelmansgeneration, stadigt syllelagd på bärkraftig grund. Med den förhoppningen att så må ske emotse vi det nyår som stundar, ett nyår för svensk folkmusik."

Det nyåret skulle låta vänta på sig, men en sista kraftansträngning och generalmönstring av spelmän blir den 3:e internationella folkdansstämman på Skansen i Stockholm 1939 - när kriget står för dörren. De båda föregående folkdansstämmorna hade hållits i Wien 1934 och i Berlin 1936. Denna gång skulle även en riksspelmansstämma, den fjärde i ordningen, ingå som en avslutning på veckan.

"En kallelse hade utfärdats till de spelmän som vid provinsiella stämmor och tävlingar förut erövrat pris eller medaljer, samt till dem som genom radions förmedling demonstrerat sin spelmansförmåga och sitt låturval." (not 34)

Ett 60-tal spelmän hade hörsammat kallelsen och bland alla mer eller mindre välkända spelmän från olika landskap fanns

"de fyra Rättviks-karlarna, fyra stiliga, unga, klämmiga masar i sina äkta och lika sockendräkter". (not 35)

Rättvikskarlarna är inte namngivna, men jag tolkar dem som ett förebud om de spelmanslag som, med Dalarna som föregångslandskap, blir ett tidens tecken under 40-50-talen.
Visserligen hade spelmanslag förekommit redan under 30-talet, mer som en benämning knuten till ledaren/kapellmästaren, än som en organiserad företeelse. Ett undantag är Skånska spelmanslaget, men denna typ av namn verkar inte ha slagit igenom. Går vi till radions programtablåer från 1940 finns inte ett enda spelmanslag. Däremot David Daniels och hans spelmanskapell, Gunnar Hahns spelmanskvartett och Sven Skölds spelmanskvartett. Sven Sköld säger i en intervju:

"- Ser ni, man kan helt enkelt inte låta folkmusiken förbli något musealt. Min avsikt med de här arrangemangen är att få fram den i en skepnad, som kan förstås och uppfattas av nutidens människor." (not 36)

En jämförelse mellan antalet program 1934 och 1940 visar på en tillbakagång - 51 mot 31 program 1940. En vanlig programrubrik detta år är:

"Berömda spelmän. Kåseri av Olof Andersson med musikillustrationer av Olof Andersson, Johnny Schönning och Sven Kjellström."

Denna spelmanstrio toppar avgjort listan med exekutörer. Andra kända namn detta år är Ragnar Schelén och Philip Widén, Verner och Evert Wernberg, Theodor Olsson och Ivar Eriksson, Folke Englund och Fritz Johansson, samt musik på nyckelharpa av Tore Zetterström. Parspelet är alltjämt det mest omhuldade. (not 37)