Nu hade också Svensk-Finland tagit intryck av det svenska exemplet.
Samma år ingick en spelmanstävling i den 4:e allmänna finlandssvenska
sång- och musikfesten i Helsingfors. Ett populärt inslag var när Otto
Andersson i musikkommittén efter själva tävlingen samlade alla deltagarna
på scenen och fick dem att enas om en gemensam stämton och låt. Allspelet,
en nu så vanlig ingrediens på svenska spelmansstämmor, var fött!
1908 hade spelmanstävlingarna utvecklats till en verklig folkrörelse.
Detta enligt Otto Anderssons Spel opp I spelemänner, som på ett lysande
sätt skildrar perioden: Nu hade idén spritts över så gott som hela landet,
och tävlingar hölls bl.a. i Mora, Karlskrona, Arvika, Delsbo, Östersund,
Söderköping, Sundsvall, Visby och Älvkarleö. Ofta sker det i samband med
andra större arrangemang - utställningar, mässor, hembygdsdagar som
understundom kunde svälla ut till nationella samlingsfester.
Bild
2. Spelmanstävling i Hässleholm 1910. Foto: Folklivsarkivet, Lund.
Över huvud taget är dessa år i spelmansrörelsens barndom de stora
folksamlingarnas och folkrörelsernas tid. Vi behöver bara tänka på
ungdoms- och hembygdsmötena. Redan tidigare hade väckelse-, nykterhets-
och arbetarrörelsen gjort sitt till för att samla folk. Nu tillkom
hembygds- och spelmansrörelsen. De hade mycket gemensamt och kom också i
hög grad att påverka varandra.
En av de flitigaste deltagarna på dessa spelmanstävlingar är Nils
Andersson som tillsammans med andra kultur- eller musikpersonligheter
deltar i domarbetet. Han har notblocket med sig och tar, så ofta han
kommer åt, tillfället i akt att uppteckna låtar och knyta kontakter med de
dugligaste traditionsbärarna. Redan 1887 hade han inlett sitt stora
uppteckningsarbete, fast det då enbart gällde material från hans skånska
hembygd.
Så småningom utsträckte han resorna till att omfatta också andra delar av
landet. Sommaren 1902 kom han således till landskapen Dalarna och
Jämtland, vars folkmusik lockade hans nyfikenhet. I årsskriften Finn 1903
jämför han "Melodier från Jemtland Dalarne och Skåne" och yppar också
planer på att ge ut sin samling, kompletterad med en efterskörd. Dessa
planer är ett första förebud om jätteverket Svenska låtar!
(not 5)
Det material han samlade under sina resor skulle alltså, tillsammans med
spelmansböcker och uppteckningar från tävlingarna, ges ut. Ett viktigt
steg i den riktningen togs vid Första mötet för svensk folkkunskap
på Nordiska museet 1908. Efter ett föredrag av Nils Andersson om
"samlandet och upptecknandet av folkmelodier" bildades
Folkmusikkommissionen. Denna skulle genom ett upprop till
kulturpersoner och -instanser efterlysa och samla material från hela
landet, för att senare låta redigera och utge detta.
Först 1922, sedan Nils Andersson avlidit, låg det första häftet i tryck
och ytterligare 18 år tog det innan verket i sin helhet var avslutat.
I Folkmusikkommissionens upprop och Nils Anderssons föredrag fick den
tidens folkmusikideal sin kanske klaraste formulering. Ett ideal som -
sådant det dikterades, inte bara av honom själv, utan av samtliga dåtida
förkämpar för folkmusiken och sådant det kom till uttryck i
spelmanstävlingarna - var spelmansrörelsens förutsättning. |