Huvudinstitutionen för folkmusikforskning i landet är Svenskt visarkiv. Arkivet grundades 1951 av bl.a. visdiktaren och -forskaren Ulf Peder Olrog. Svenskt visarkiv är det hittills enda specialarkivet för folkmusik i Norden. Dess närmaste motsvarighet är Deutsches Volkliedsarchiv i den västtyska staden Freiburg.
Från början var meningen att Svenskt visarkiv framför allt skulle sammanföra kopior av visuppteckningar i andra arkiv samt framställa register över detta material. Med åren har emellertid arkivet byggt upp en egen samling av originaluppteckningar. Och från 1968, då ansvaret för folkmusikinspelningsverksamheten övertogs från Sveriges Radio, har den instrumentala musiken på allvar införlivats i arkivets kompetensområde.
Insamling av folkmusik skedde långt in på 1900-talet huvudsakligen med hjälp av papper och penna. Hos många upptecknare fanns en djupt rotad skepsis mot den nya inspelningstekniken - och inte minst mot inspelningarnas beständighet. Nedskriften räknades länge som det enda säkra sättet att bevara texter och melodier.
Det fanns dock forskare som mycket tidigt tog tekniken till hjälp. 1895 gjorde ungraren Béla Vikár sin första upptagning med fonograf. Överhuvudtaget var man i Ungern tidigt ute med att använda inspelningen som dokumentationsmedium. De ungerska folkmusikarkiven förfogar över tiotusentals fonografupptagningar. I skaran av framstående ungerska forskare i början på seklet märks Béla Bartók och Zoltán Kodály. Båda utförde ett omfattande inspelningsarbete.
Det första inspelningsarkivet, vari ingick bl.a. folkmusik, grundades i Wien 1899. Ett motsvarande arkiv i Berlin leddes i början av 1900-talet av musikantropologen Erich von Hornbostel, som utvecklade inspelningens användning i vetenskapliga sammanhang.
Flera finländska folkmusikforskare räknas som inspelningspionjärer, bland dem Yrjö Wichman, som dokumenterade musik hos finskugriska folk i dåvarande Ryssland. Finlandssvensken Otto Andersson gjorde fonografupptagningar hos den svensktalande minoriteten i Estland.
På 1910-talet utförde den svenske etnografen Yngve Laurell på eget initiativ fonografinspelningar med spelmän från olika delar av landet. Laurells unika samling folkmusikdokument har uppmärksammats under senare år och bl.a. utgivits på grammofonskiva.Det är tydligt att ljuddokumentationen i början skedde tack vare insiktsfulla och personligt engagerade forskare. Institutionerna som sådana gick inte i spetsen för att introducera detta nya och överlägsna bevarandemedium.