"Man skulle åtminstone förr buffra till fäbodarna en tisdag eller fredag och buffra hem en lördag - aldrig torsdag, ty då var trollen ute och buffra ... Vid Olsmässan for man hem på 3 veckor för slåttern och då slaktades bocken - Olsmäss-slakten. Så upp till sela igen, där man stannar till Mikelsmässan, 'när trollen börjar koka misu i kärren'- då buffras hem med klövjehästar, det är fäst, då har skällkon ett särdeles fint bjällband eller buffersband av flera vidjor ... och då skulle efter hemkomsten alla som varit vallkullor åka till kyrkan." (not 18) Ex. 2. Päbel Britas bufärdsmarsch, Malung, Dalarna. Ur Forsslund, Med Dalälven, del II:3, s.31. Richard Dybeck beskriver i sin bok Svenska vallvisor och hornlåtar en buföring vid mitten av 1800-talet på följande sätt: "Sedan boskapen, efter vårens inträdande, omkring fjorton dagar vallats hemma vid Bolbyn, föres den till fäbodarna, hvilka, belägna i fjelltrakterna, under tiden hunnit blifva tjenliga till bete. På några orter förena flere grannar sin boskap till en hjord, och låta två eller tre vallpigor, hvilka i Jemtland kallas Butäucher, buföra den ... Tåget till fäbodarna sker på det sätt, att man drifver hjorden framför sig åt det håll, dit man ämnar sig, utan att följa några vägar. En går före och lockar; andra följa efter och fösa på. Då vägen ofta är fem till åtta mil lång, och vallflickorna bära på sina ryggar, utom annat, rätt tunga Mesar (Dal. Mjäss), korgar, innehållande åtskilliga förnödenheter, kan man väl tänka att vandringsdagarna icke förflyta utan svett och möda. Och under tiden ljuda likväl från fjell till fjell glada sånger, tonar den muntra Spälapipan och det underbara fingerhornet. Också hafva de nu ofta någon 'unggosse' i sällskap." (not 19) En gammal kvinna ifrån Älvdalen berättar om en buföring emellan långfäbod och hemfäbod i slutet av 1800-talet: "När vi flyttade från Torrlid till Rälldalen, var 'buförsbasen' uppe strax efter midnatt och 'kulade' upp de andra. Och sedan samlades allihopa och 'kulade buförskulen'. Sen började klövjningen ... och där fingo de se, hur hjorden kom. Och det var allt någonting, som var fint att se minsann. Indrits Marit brukade gå först, och hon kulade så fint och så starkt, så det genljöd i bergen. Och slekepåsen bar hon framtill över förklädet. Efter Marit kommo korna. Femtio kor i rad kunde det vara, och allihopa hade de flera bufyöstregger om halsen. Där bakom och på sidostigarna kom en ofantlig hop smale [getter och får]; några getter var det, men mest tackor. Sedan kommo kvinnfolken med tunga bögar på ryggen och allra sist klövjehästarna med karlarna." (not 20) Dessa skildringar kunde lika gärna härröra från 1500-talet eller från början av vårt sekel. Ännu vid 1900-talets mitt kunde buföringen innebära en lång dags mödosam vandring med djuren. Lockrop och bjällerklang ekade fortfarande mellan bergen, när kvinnorna förde sina djur genom skogen. Men "den muntra Spälapipan och det underbara fingerhornet" hade då tystnat ute i naturen och i stället flyttat över till spelmansestraden. På 1970-talet forslas de få kvarvarande djuren i bil till fäbodarna, vilka nu nästan genomgående har goda vägförbindelser med bygden. Locklåtarna har blivit helt överflödiga i bufärdssammanhang.