Efter den långa vinterns stillastående och svältfödning hände det alltför ofta att djuren var i dålig kondition, när våren äntligen kom. Före vandringen till fäboden fick de en tid äta upp sig och beta av markerna nära byn. Då fick barnen ofta hjälpa till som getare (valla =geta, gatta, gätta, jejta m.m.). Redan där fick de sin första kontakt med locklåtarna. De hörde kvinnornas sång och hornlåtar, när djuren löstes ut på morgonen och fördes hem igen på kvällen. Och barnen härmade och lärde. "Jag började som vallpiga, när jag var 8-9 år. Då fick jag gå med getterna i vall på vårarna, innan vi skulle till fäbodarna ... Barnen måste hjälpa till, så fort dom orkade och kunde. Det första dom fick göra, det var att gå med korna på morgnarna åt skogen, både pojkar och flickor. Och då kôla dom." (Transtrand, Dalarna.) (not 17) Bild 3. Bufärd hem ifrån Vållbuan, Ragunda, 1894. Foto: O.J. Bergvall. Nordiska Museet. Små getar-pojkar brukade också sköta vallningen av de getter, som lämnades kvar i byn över sommaren, för att man skulle ha tillgång till färsk mjölk. Så snart skogsbetet var ätbart, begav man sig upp till fäbodarna. Det betyder att fäbodsäsongen började några veckor tidigare i de mellansvenska skogsbygderna än i de norrländska fjällmarkerna. I trakter med flerfäbodsystem genomfördes sedan, som vi såg i Klövsjöförordningen, efter fastlagt schema flyttningen mellan de olika vallarna. Buföringen hem till byn igen skedde i allmänhet vid Mikaelimäss (29 september).