"När lövet är som ett musöre, skall storsan (flickorna)
boföre"
"4:o Hwart år skola 2:ne åldermän utwäljas, ... hwilka tillika
med Nämndemannens samråde efter tid och omständigheter föresätter
på hwad dag boflyttning [=buföring, buffring, flyttning mellan bygd
och fäbodvall] skal skje, hwarefter Bylaget sig rättar, och må ingen
på fjerde dygnet ifrån den föresatta dagen utan Laga förfall wistas
eller finnas hemma med sin boskap af vad namn det wara må, hästar
undantagne, wid En Rdr wite, dock för den som wil, hafwa twå eller tre
getter hemma till förnödenhet.
5:o
Då man warit i den bohamnen, som man först flyttadt uti om wåren, en
månad eller fyra weckor, skola alla samtelige omflytta på samma dag,
och de som hafwa sina fäbodar så belägna, at farten med boskapen
måtte skje om byn, skola de få hwila hemma en dag, men ej längre, wid
En Rdr wite, så framt ej Laga hinder inträffar.
6:o
Sedan man då warit i den bohamnen Fem weckor, skole alle samtelige på
en och samma dag hemflytta, då warelsen hemma blifwer fjorton dagar, då
man återigen på en och samma dag boflyttar til sina höst Fäbodar,
deräst man skal förblifwa til Michaëlis, om icke förr Säd och annan
gröda kan inbärgas. Skulle widriga omständigheter antingen sjukdom
eller dylikt påkomma någon, får den saklöst förr hemflytta, men i
annor händelse utsättas wite 12 sk." (not
15)
Så noga reglerades flyttningen mellan bygd och fäbodvallar i en
byordning av den 4.11.1793 ifrån Klövsjö, södra Jämtland. Liknande
förordningar har funnits i de flesta bygder med fäboddrift. Liksom
skogs- och jordbruket i övrigt måste även denna noga regleras, för
att bykollektivet skulle fungera och för att man skulle uppnå en
rättvis fördelning. Så dyrbart var skogsbetet att ingen fick beta av
markerna (fäbodlöten) före de andra. Inte heller fick någon utnyttja
betesmarkerna kring byn (hemlöten) längre än de andra byborna.
"I
början af Maji månad infaller vanligen den tid, då boskapen första
gången föres på bete. Skrock och vidskepliga plägseder äro med
denna åtgärd ännu allestädes förenade. I några få aflägsnare
orter bilda de ännu i dag ett festligt helt. Redan Valborgsmässaftonen
flammar på bergen och höjderna festelden, och på den vidd den
belyser, tros odjuren icke kunna under sommaren skada boskapen.
Likaledes ljuda då och de påföljande dagarna vallhorn och lurar,
dermed man tror sig för hela sommaren bortskräma odjuren."
(not
16) |