"När lövet är som ett musöre, skall storsan (flickorna) boföre" "4:o Hwart år skola 2:ne åldermän utwäljas, ... hwilka tillika med Nämndemannens samråde efter tid och omständigheter föresätter på hwad dag boflyttning [=buföring, buffring, flyttning mellan bygd och fäbodvall] skal skje, hwarefter Bylaget sig rättar, och må ingen på fjerde dygnet ifrån den föresatta dagen utan Laga förfall wistas eller finnas hemma med sin boskap af vad namn det wara må, hästar undantagne, wid En Rdr wite, dock för den som wil, hafwa twå eller tre getter hemma till förnödenhet. 5:o Då man warit i den bohamnen, som man först flyttadt uti om wåren, en månad eller fyra weckor, skola alla samtelige omflytta på samma dag, och de som hafwa sina fäbodar så belägna, at farten med boskapen måtte skje om byn, skola de få hwila hemma en dag, men ej längre, wid En Rdr wite, så framt ej Laga hinder inträffar. 6:o Sedan man då warit i den bohamnen Fem weckor, skole alle samtelige på en och samma dag hemflytta, då warelsen hemma blifwer fjorton dagar, då man återigen på en och samma dag boflyttar til sina höst Fäbodar, deräst man skal förblifwa til Michaëlis, om icke förr Säd och annan gröda kan inbärgas. Skulle widriga omständigheter antingen sjukdom eller dylikt påkomma någon, får den saklöst förr hemflytta, men i annor händelse utsättas wite 12 sk." (not 15) Så noga reglerades flyttningen mellan bygd och fäbodvallar i en byordning av den 4.11.1793 ifrån Klövsjö, södra Jämtland. Liknande förordningar har funnits i de flesta bygder med fäboddrift. Liksom skogs- och jordbruket i övrigt måste även denna noga regleras, för att bykollektivet skulle fungera och för att man skulle uppnå en rättvis fördelning. Så dyrbart var skogsbetet att ingen fick beta av markerna (fäbodlöten) före de andra. Inte heller fick någon utnyttja betesmarkerna kring byn (hemlöten) längre än de andra byborna. "I början af Maji månad infaller vanligen den tid, då boskapen första gången föres på bete. Skrock och vidskepliga plägseder äro med denna åtgärd ännu allestädes förenade. I några få aflägsnare orter bilda de ännu i dag ett festligt helt. Redan Valborgsmässaftonen flammar på bergen och höjderna festelden, och på den vidd den belyser, tros odjuren icke kunna under sommaren skada boskapen. Likaledes ljuda då och de påföljande dagarna vallhorn och lurar, dermed man tror sig för hela sommaren bortskräma odjuren." (not 16)