En annan grundläggande orsak till att vallhjonen följde sina kreatur hela dagarna var den ständiga rovdjursfaran. I våra dagar, då det gäller att försöka rädda de ytterst få vargar och björnar som finns kvar i våra marker, har vi svårt att sätta oss in i hur pressande det hotet var. Helt konkret kunde det för vallkullan i vilket ögonblick som helst innebära en kamp på liv och död. Och förlusten av några djur betydde ett svårt ekonomiskt avbräck och kanske svält för gårdens folk. Till skillnad från vad som är brukligt inom de flesta herdekulturer har vallningen i Sverige åtminstone under de senaste tvåhundra åren till helt övervägande del skötts av kvinnor. I vad mån detta förhållande är beroende av en kunglig förordning ifrån 1686 om vallning av kreatur är mycket osäkert. I detta kungabrev påbjöds att "icke några poikar uthan heller quinfolk skola brukas till wallhjon" på grund av att den "fahrliga och wederstyggeliga Tijdelags syndh och missgerning på en och annan ort i landet ganska mycket skall föröfwas och taga öfverhanden". (not 13) Det faktum att vallningen även vid sätrarna i Norge till övervägande del skötts av kvinnor, trots att några påbud därom aldrig utfärdats där, tyder på att detta påbud knappast varit av någon avgörande betydelse. Klart är i varje fall att det haft stor betydelse för fäbodsångens utformning, att den främst varit en kvinnornas angelägenhet. Fäboddriften nådde en intensiv blomstringsperiod under 1800-talet. Men trenden har vänt och under 1900-talet har tillbakagången varit konstant. Strukturomvandlingen inom jordbruket har gjort skogsbetena överflödiga. Fäbodarna har fått förfalla eller kommit att fylla nya behov. Stugorna blir fritidshus - ett helt okänt och otänkbart fenomen för äldre tiders landsbygdsbefolkning! Naturskönheten, avskildheten, den gamla bebyggelsen, den "exotiska" kulturen; allt detta gör fäbodarna till lockande investeringsobjekt för turistindustrin. Fortfarande har dock en del fäbodvallar kvar sin gamla agrara funktion. Ännu några somrar kan man finna både kor, getter, får och fäbodkullor på några vallar i södra Jämtland, Härjedalen och nordvästra Dalarna. Men där förut hopar på över femtio djur betat, finner man nu kanske fem djur. Konkurrensen om betet har upphört, särskilt som de väldiga skogsavverkningarna givit nya, rika betesarealer. Bruket att valla kreaturen har blivit överflödigt och därmed också frångåtts. Detta har skett långsamt och gradvis, vid olika perioder i olika delar av landet. Några decennier in på 1900-talet var förändringen genomförd i de flesta fäbodområden. Men ännu under 1940-talet höll man fast vid det gamla bruket på några vallar, trots att det nu var helt obehövligt. "Kulturlandskapet har genom tiderna varit underkastat ständiga förändringar, allteftersom de materiella förutsättningarna att utnyttja naturtillgångarna växlat. Fäbodlandskapets uppkomst, blomstring och undergång är just en länk i denna kedja av förvandlingar i landskapsbild, näringsliv och mänskligt liv, som går som en obruten tråd genom mänsklighetens historia och som vi själva i dag så intensivt upplever." (not 14)