Fäbodväsendet har alltid varit utomordentligt väl anpassat till de yttre betingelserna. Helt naturligt har dess former skiftat markant under så långa tidsrymder och med så varierande geografiska förutsättningar; både till ägande- och brukningsformer, bebyggelse, flyttningssystem, arbetsmetoder etc. Olika övergångsformer har också förekommit mellan egentliga fäbodar och andra bebyggelseformer. Det vore historieförfalskning att söka ge en enkel, enhetlig bild av en så långvarig och mångskiftande utveckling. De svenska fäbodanläggningarna har mestadels haft formen av stora agglomerat; ibland upp till 70 hushåll eller mer på en fäbod. Under 1900talet har i allmänhet ett fäbodställe varit tillräckligt för en gårds betesbehov, men före storskiftet med dess fäbodreglering var flerfäbodssystem vanliga. Genom att man flyttade mellan flera vallar, hemfäbodar och långfäbodar (även kallade vår-, sommar- och höstfäbodar) varje säsong, kunde stora betesarealer tas till vara. I vissa trakter låg en del fäbodställen så nära byn att mjölken kunde forslas hem till gården och beredas där. Men vanligtvis måste all mjölkförädling ske vid vallen. På grund av de stora avstånden var fäbodarna i allmänhet relativt slutna enheter, små livsviktiga "centra" i bygdens periferi. Där tillbringade kvinnorna en stor del av sin tillvaro och där utfördes en betydelsefull del av gårdens årliga arbete. På de vallar som fortfarande är i bruk, vistas man numera endast några få veckor under högsommaren. Men tidigare kunde man på en del hemfäbodar dröja sig kvar betydligt längre, ibland ända fram emot jul. Ännu under 1800-talet hämtades stora delar av gårdarnas höskörd ifrån skogarnas myrslogar och röjda slåtterängar. Det innebar att de bästa markerna var förbjudet område för de - i förhållande till betestillgången - ofta alltför stora hoparna av djur. Redan under 1600-talet finns i domböckerna tydliga vittnesbörd om trängsel i skogarnas betesmarker. Fäbodarna låg så tätt att ideliga tvister om nyanläggningar och om rätten till de olika fäbodlöten (betesområdena) förekom. För att rationellt ta tillvara den knappa betestillgången och samtidigt förhindra intrång på slåttermark var det nödvändigt att valla djuren. Varje fäbod hade sina klart fastlagda betesmarker, vilka var uppdelade i ett antal delar (lötgångar, gässlor). De betades av i tur och ordning, en för varje dag, i en ständig kretsgång. Hur många dessa lötgångar var, berodde på betesmarkernas beskaffenhet och på hur många hopar av djur som fanns på vallen. (not 12)