Ny sida 1

Antalet toner på nyckelharpan är helt beroende på antalet lövförsedda nycklar. Under århundradenas lopp kan man se hur nya musikaliska strömningar ställt allt större krav på tonomfång och spelmöjligheter. Varje ny förändring har nämligen inneburit en ökning av antalet nycklar. På de äldsta bevarade instrumenten kunde man blott frambringa 8-12 toner, medan dagens nyckelharpor kan ge ifrån sig mellan 40 och 50 toner i kromatisk följd.
Norduppland med dess många bruk synes ha varit en central odlingshärd för nyckelharpan, och i dessa trakter finns än i dag många byggare och spelmän med äldre traditionsbakgrund. Från Norduppland har intresset spridit sig över landet, och i olika landskap har nyckelharpan dykt upp igen, bl.a. som ett omtyckt inslag i spelmanslagen. (Ur Ling, Svensk folkmusik, 1964).
En väsentlig roll för denna nyckelharpans popularisering har spelats av den framstående byggaren och spelmannen Eric Sahlström, som redan på 40-talet, långt före den nya folkmusikvågens tid, varsamt puffades fram till radions mikrofoner och till hembygdsfester och spelmansstämmor av den klarsynte spelmansbrodern Gösta Sandström. Jan Lings forskningsarbete på 60-talet kring nyckelharpan bidrog utan tvivel till ett ökat självförtroende hos byggare och spelmän. Studieförbunden mötte upp, och Eric Sahlströms byggarkurser från mitten av 50-talet tog förnyad fart med ritningar, studieplan och fler instruktörer. De ständigt fulltecknade byggkurserna över hela landet brukar följas av spelkurser, och vid sommarens spelmansstämmor visar man upp vad som åstadkommits under studiesäsongen. En del kommunala musikskolor, främst i Uppland, ger undervisning på nyckelharpa. Hanterligare barnmodeller har redan konstruerats, delvis med sikte på självbygge inom skolans slöjdundervisning.

Vid sidan av det kursbundna byggandet florerar ett individuellt experimenterande med olika nyckelharptyper. Några spelmän prövar den kromatiska nyckelharpans utvecklingsmöjligheter med violininstrumenten som klangideal och har utvidgat tonförråd och spelmöjligheter med en 4:e och 5:e nyckelrad.

Andra reagerar mot den fortsatta moderniseringen och söker sig i stället tillbaka mot äldre traditioners rytmiskt schvungfulla bordunspel och kärvare klang, som de upplevt bl.a. i Joel Janssons och de båda spelmanskollegerna Justus Gilles och Viktor Vikmans musik på silverbasharpa resp. kontrabasharpa med dubbellek. not 30)

Bild 14. Joel Jansson (1892-1977), Gällbo,Västland sn i Uppland spelar silverharpa. Foto: Styrbjörn Bergelt.

Karakteristiska för nyckelharpans spelteknik är de korta, snabba stråkdragen som skiljer sig från fiolspelmännens stråkföring. Hos vana dansspelmän finner man att olika dansformer har sina egna speciella stråkmönster med kraftiga betoningar som ger sug åt dansrytmen. Polskarytmen kan t.ex. markeras med nedstråk på första och tredje taktslaget (se Ex. 3).

Ex. 3. Stigpolska, spelad på silverbasharpa av Joel Jansson. (Ef ter Ling 1967).
Polskarytmen markeras genom nedstråk på ettan och trean i takten. Genomgående bordunspel

När låtarna plockas ut ur sitt ursprungliga funktionssammanhang finns emellertid en risk för att sådana särdrag tappas bort. Tempot tenderar att bli snabbare, och dansrytmen slätas gärna ut. Man vill hoppas att den snabbt växande skaran av nyvordna nyckelharpspelare skall sträva efter att tillägna sig inte bara en repertoar utan även den speciella spelstil som präglats av låtarnas olika funktion.

FOLKMUSIKBOKEN - Birgit Kjellström: Om folkliga instrument

Nyckelharpa