Birgit Kjellström: Om folkliga instrument

Nyckelharpa

På Bygden höres roop, och skrijk af Frögd
Af glädie höres drön och don alt vp i högd:
Säckpipor / Trummor / Harpor / Lurar / Nyckelgijgor,
Alt bland hwart annat; Kärngar / Drängiar / Bönder / Pijgor

Detta är Stiernhielms beskrivning av den folkliga delen av hyllningen till drottning Christina på hennes 'frögdefulle födelsedag som infaller och sjuttonde gången lyckeligen uppfylles then 8 December 1643'. I denna rustika instrumentala hyllningskör deltar även nyckelgigan eller nyckelharpan, som var dess vanliga namn efter 1700. Enligt Olof Rudbeck var instrumentet ett av de i 'forntiden' förekommande instrumenten: 'Att våra fäder större delen kunde spela på harpor (Soteharpor / Långharpor och Nyckelgigor) och detta Baldur till ära uti hans Saal det är allom kunnigt af wisor och sägner', står det i Atland 1679- 1702. Även om Rudbecks tidsbestämning är mer än diskutabel visar den dock att instrumentet redan på 1600-talet ansågs vara av hög ålder. Nyckelharpan finns belagd i medeltida kyrkmålningar, framför allt från Uppland men även från några andra landskap. Den kan tidigare ha haft en annan funktion än säckpipan, då den på samtliga bilder spelas av änglar i motsats till säckpipan, vilken såsom förut nämnts trakterades av lekare och djur. När vi under 1600-talet börjar finna den omnämnd i domstolsprotokoll, brev och andra handlingar är den emellertid ett instrument spelat av allmogen. (not 29)

Bild 13. Elis Chiewitz (1784-1839): "Midsommarafton". Foto: Nationalmuseum.

Ofta används nyckelharpan som typexempel på något rått, primitivt och obildat i de högre ståndens prosaskrifter. Tack vare att den omnämnts i sådana sammanhang har vi ett aktningsvärt antal belägg för instrumentet i tidigare källor. Under 1700-talet var den ett populärt allmogeinstrument och skymtar då och då fram i tidens målningar och vitterhetsarbeten:

Uppå gåln från löfsal'n folket hurrar,
Ingen glöms af Matmor vid kalas;
Ölet strömmar, nyckelharpan surrar
Pålskan går vid oafbruten bas

heter det i Anna Maria Lenngrens Den glada festen. Nyckelharpan finns under 1700- talet belagd från olika orter i landet. Under 1800-talet blir beläggen nästan helt koncentrerade till Uppland och angränsande landskap. Den förekommer då och då som en detalj i Bellmans interiörbilder av samtidens stockholmskrogar:

Fader Bergström, re'n månen glimmar
Nyckelharpan i rummet stimmar
och Mor Maja vid skänken primmar
Med sin sneda trut.
(Fredmans epistel nr 63.)

Nyckelharpan har inte haft samma utseende under tidernas lopp. Dess korpusform har genomgått olika förändringar, och den mellanbygel som även karakteriserar violininstrumenten fick den sannolikt i en utvecklingsfas under 1700-talet. Även resonanssträngarna tillkom förmodligen i detta skede under inflytande av konstmusikens stilideal. Ett par av 1700-talets stråkinstrumenttyper försågs med resonanssträngar som gav en särskild lyster åt klangen (bl.a. viola d'amore).

Än i dag kan man få höra äldre spelmän som spelar med "oavbruten bas" dvs. som ständigt stryker på bordunsträngarna. Men flertalet spelmän har övergivit denna ålderdomliga teknik och berör bordunsträngarna bara då de klangligt överensstämmer med en ton i melodin. Man utnyttjar också andra spelsträngen i vissa sammanhang för att få passande samklanger.

FOLKMUSIKBOKEN - Birgit Kjellström: Om folkliga instrument

Nyckelharpa