Pipor av trä och bark (2)

Konsten att göra barkpipor i savningstiden har sannolikt årtusendens tradition bakom sig. Den är enkel, och varje vår lärs den ut till nya barn över hela landet, åtminstone där man har någon som helst, kontakt med levande natur. Sina äldre funktioner som magisk symbol och som "vallhjonets förnöjelse" har den mist, men den har länge också tillhört barnens värld. Och som barninstrument har den kunnat leva vidare i obruten tradition - ett ganska vanligt kulturfenomen som gäller även för mungigan, bortsett från själva tillverkningsmomentet.

Träpipans ålder och ursprung är svåra att bedöma; äldre skriftkällor lämnar alltför vaga uppgifter, och de bevarade instrumenten har ännu inte kunnat dateras. Några pipor antyder påverkan av vissa blockflöjttyper från renässansen resp. barocken. Men mycket talar för en relativt självständig utveckling av pipan inom landet, och man kan förmoda att medeltidens spelmän använt träpipor lika mycket som de benflöjter arkeologerna hittat. Säkert har de också varit mer spridda i äldre tid än vad 1800-talets källor anger.

Träpipan tycks ha haft ett mycket nära funktionssamband med fäbodliv och vallgång. Dybeck och andra 1800-talskällor lokaliserar den främst till områden i mellansverige och Norrland som då ännu hade fäboddrift. De äldre pipor som finns bevarade i museerna härstammar från samma trakter. När man i det sena 1800-talet börjar överge den traditionella fäboddriften, blir också spelpiporna mindre vanliga. De levde inte heller vidare i barnkulturen lika självklart som de lättspelta och lätt tillgängliga barkpiporna och mungigorna. För träpipans överlevnad krävdes en medveten räddningsaktion.

Den anknytning till fäbodmiljö som källorna antyder innebär självfallet inte en begränsning till fäbodstuga och vallskog. Med sina relativt rika musikaliska resurser i behändigt format var pipan lätt att ta till för en stunds vederkvickelse i sällskapliga eller ensliga stunder. Om den också använts till dans är ovisst. Men den var enkel att stuva i matsäcksasken när man gick bort på myrslåtter med övernattning i "slogbodar". På kvällen efter arbetet brukade man ta fram pipan och spela i solnedgången:

"det gav bäst eko då, i synnerhet om man var vid något vattendrag."

Och för den som drog hemifrån på handelsfärd, herrarbete eller exercis var pipan ett varken skrymmande eller tyngande medel till underhållning och popularitet.
Med Gesundastämman 1906 kom spelpipan på nytt i blickpunkten. Där deltog på Zorns uppmaning Sväs Anders Ersson från Evertsberg med piplåtar som han lärt sig som barn under fäbodsomrar och i hembyn. Journalister och sedermera radiomän fann snart vägen till Sväsgården. När Sväs Anders dog 1968, 96 år gammal, hade han direkt eller indirekt hunnit förmedla sin spelstil och sin repertoar av visor, polskor och gånglåtar till ett par generationer nya spelmän. Samtidigt hade det blåsts liv i den älvdalska tillverkartraditionen, och Hans Anders Erikssons pipor spreds över hela landet under den dialektala benämningen spilåpipa, som därmed blev allmänt vedertagen.

Bild 9. Spilåpiparen Sväs Anders Ersson (1872-1968), Evertsberg, Älvdalen. Foto: Ewert Åhs.

I slutet av 1970-talet har spilåpipan fått ett slags nyrenässans, buren av folkmusikvågen och den antikommersiella musikrörelsen. "Spela själv!" lyder dagens paroll, som med uppmuntrande resultat kan hörsammas av vem som vill genom den lättspelade spilåpipan. Dalarnas museum har påpassligt givit ut en EP-skiva, där Leksandsspelmannen Knis Karl Aronsson med van hand leder den nye spilåpiparens första toner. (not 12) I samverkan med Rikskonserter har museet vidare startat ett omfattande skolprojekt i sitt län, där unga spelmän spelar pipa tillsammans med barnen och på detta sätt söker ge dem en direktkontakt med en bit av deras egen kulturella bakgrund. Den ende traditionsbärande pipmakaren, Lars-Erik Andersson i Evertsberg, hinner inte längre ensam klara efterfrågan på pipor, och de enstaka tillverkningsförsöken på andra håll i landet förslår inte heller. Och så har man hamnat i en hittills unik situation inom svensk folkmusik: i en tid av lågkonjunktur har man 1978 sökt etableringsstöd i Dalarna för en hemindustri med folkmusikinstrument - spilåpipor - som produkt att tillverkas i större serier efter gamla prototyper.

FOLKMUSIKBOKEN - Birgit Kjellström: Om folkliga instrument

Pipor av trä och bark

Pipor av trä och bark

Birgit Kjellström: Om folkliga instrument