Pipor av trä och bark

"Den enkla lättblåsta Spälapipan eller Låtpipan utgör vallhjonets förnöjelse under hvilostunderna. Vekheten i dess ton tyckes ha skapat en sådan äfven i de melodier som derå enkom utföras. Ett enkelt ålderdomligt [språk] talar i dem alla."

Så skildrar Richard Dybeck 1856 vallskogens speciella förströelseinstru-
ment flöjten, gjord för tillfällets bruk av bark eller av mer beständigt trävirke eller ben. (not 7) Benflöjter var välkända redan bland järnålderns nordbor, och säkerligen brukade de också skära till pipor av sälg och rönn om våren enligt en redan gammal tradition. Olaus Magnus påminner om den traditionella kombinationen herde/flöjt:

"Om man undfägnar fåren med musik, beta de med större lust; och detta är anledningen till, att herdarna pläga avbildas som flöjtblåsare." (not 8)

Anna-Maria Lenngren ironiserar 200 år senare över den idylliska herdediktning som länge varit gångbar. Hon ger recept på "Et sätt at göra herdaqväden" med bl.a. följande ingrediens: "Med flöjt i hand (en flöjt är oumbärlig)". Och Bellman har samma distans till den uttjatade herdeidyllen:

Som på solfjädrar där man en herde ser lipa,
som i lunden står så flat 
Och har i munnen sin ljusgula pipa.
(Ur Fredmans epistel 51:5.)

I en bröllopsdikt från 1686 av Dan. Wallenius verkar motivet ännu fräscht:

"wille jag derföre taga siälkpijpan / som jag gjorde i Wåras / då bareken lössade; men den låg och hopskrumpen som en näfwerskråcka. Horn och Luur torde jag intet bruka för des starka brummande; emedan de tiena bättre att skråma odjuren med / än att förlusta Eder och Edra Gäster." (not 9)

Här markeras skillnaden i funktion mellan instrumenten: horn och lur framställs som ljudstarka bruksföremål, pipan som instrument för förlustelse. I denna egenskap av musikinstrument har pipan enligt folktron utgjort en viss risk i vallskogen. Dess klara toner ansågs tilltala inte bara boskapen utan även björnen, vilket han själv fått ge uttryck åt i ramsor som denna:

Sälgpipor och björnflo 
Locka mig hit 
Men långlurar och bockhorn 
Skrämma mig långt opp i fjället.
(Lappland, Vilhelmina.) (not 10)

Dybeck har publicerat ett par vallåtar från Hälsingland, som 

"blåses på fingerpipa, eller den i Jemtland s.k. spälapipan, under färden till Fäbodarna, der dessa instrumenter, efter hvilkas muntra ljud björnen tros draga sig, utbytas mot Luren och Vallhornet." (not 11)

Men Dybeck har också noterat vallåtar som spelats på pipa

"om våren och i allmänhet om morgnarna, då boskapen föres vall. NB Getter och Tackor."

Ex. 2. "Vallåt för småkritra" för sång, horn eller pipa. (Ur Dybeck, Folk-lore III: Orsa & Skattunge.)

Vid en annan uppteckning för sång, horn eller pipa antecknar han: "Vallåt för småkritra" (se ex. 2). Kanske har pipan vid sidan av sin underhållningsfunktion också använts som signalredskap just för småkreaturen, medan storboskapen lockats med horn och lur?