Lurar och djurhorn (2)

Nu är det inte alldeles självklart att Magnus och Dahlstierna hämtat sina intryck direkt från svenska marker. Att använda lurar och horn som avskräckningsmedel vid vallning är ett allmäneuropeiskt bruk av gammal
tradition. Det schweiziska alphornet är ju en välkänd form av lur, och även ungerska, rumänska, polska och slovakiska herdar har genom århundraden använt lur och horn för att hålla kreaturen samlade och freda dem mot rovdjur. Men också i Norden är detta en sedvänja med urgamla anor. Svenska arkeologer har funnit två fingerhålshorn som daterats till järnåldern, (not 6) och man vågar nog förmoda att forntidens boskapsvaktare även hade lurar av bark och kanske trä. Så har de sedan använts på likartat sätt genom seklerna, både i fäbodområden och på slättböndernas gemensamma betesmarker nära byn, tills de för drygt 100 år sedan gradvis föll ur bruk vid övergången till andra former av betesgång.
Som kommunikationsmedel människor emellan har lurar och horn varit oumbärliga:

"Det var långt mellan rökarna här på skogsvidderna, men hörde man näverlurens låt så visste man att allt var gott och väl. Nota bene, att det var en låt av det goda slaget, vilket det vanligen var. Var det tvärtom, måste man iväg och se hur det var fatt." (Värmland, Nordmark. NMEU 36853.)

"Pojkarna hade även tillsägelse att blåsa ibland, utan att det var någon fara för att det skulle kunna höras hem till gårdarna, så att de där skulle veta, att vallpojkarna inte somnat i skogen." (Närke, Askersunds landsförsamling 1860-talet. NMEU 11525.)

"På kvälla då vi skulle gå hem så ropa vi te varandra i horna så då hördes mest över hela skogen, för en ville ju gå i sällskap bä hem å bort må." (Västmanland, Bro 1850-60-talen. ULMA 7046:27.)

Med överenskomna signaler kunde man meddela sig fäbodarna emellan om ett kreatur gått ner sig i en myr eller kommit bort (se kap. 3). Man kunde också varna andra vallhjon om man sett färska spår av björn eller varg. Lurstötar från en avlägsen gård kunde betyda rop på hjälp vid sjukdomsfall. I kustbygd gav de navigationsstöd åt hemvändande fiskare, då sikten var nedsatt av mörker och dimma. Vid eldsvåda blåstes brandlarm i lur.

"Ibland, då tonen var dov och man blåste kraftigt, trodde folk, att elden var lös och att det var brandluren som blåste. Då man använt luren, gick man sällan säker för äldre personer som blivit skrämda." (Östergötland, Boxholm. NMEU 102.)

Horn och lur har också tillhört åldermannens insignier som redskap att kalla bystämman till rådslag. Ibland hade man en konisk kopparlur med graverad inskription, men även en vanlig trälur kunde få värdighet av "byalur" eller "åldermanlur". Ett horn eller en bytrumma kunde göra samma tjänst.
Både horn och lur brukar gärna omges med en atmosfär av ofärd och dramatik, och sådant har väl inte varit främmande element i kampen för en ingalunda självklar överlevnad. Men främst har dessa signalinstrument tjänat som praktiska hjälpmedel i det dagliga livets normala förlopp. En lursignal kunde bära ett lika vardagligt som välkommet budskap:

"När vi skulle äta, stute käringen en fin låt i långlurn." (Jämtland, Marieby. NMEU 34177.)

FOLKMUSIKBOKEN - Birgit Kjellström: Om folkliga instrument

Lurar och djurhorn

Lurar och djurhorn

Birgit Kjellström: Om folkliga instrument