Lurar och djurhorn

Lurar och djurhorn 

Lur eller djurhorn var obligatoriska redskap för dem som vallade boskap. Med dem blåste man samlingssignaler för kreaturen, och inte minst användes de för att hålla rovdjuren på avstånd. I vallskogen måste man ständigt vara på sin vakt, som en liten upplandspojke fick erfara:

"Det var i början av 1860-talet. På den tiden fanns det gott om vargar i skogarna här på trakten. Vi måste blåsa i lurar som vi hade med oss i skogen när vi vallade. Var det regnväder, var vargarna särskilt svåra. Då var det att blåsa i ettsträck hela dagen så man vart så uppsvälld i kindbenen, för det var inte så lätt att blåsa i dom där lurarna hela dagen." (Uppland, Vittinge. Medd. f. 1851. ULMA 4110, 6-9.)

Bild 7. Herdeidyll, skildrad av en som inte var med. Nils Andersson:
"Skogslandskap med herdegosse och boskap" 1856. Foto: Nationalmuseum.

Ansvar och ensamhet kunde bli tunga bördor för en purung vallpiga:

"Det var allt så bedrövligt ibland att gå och blåsa i en stor lur dagen i ända, jajag var allt så ledsen ibland. Man var ju inte så gammal heller när man gick i vall - - - 
Där var så mycket varg i skogen. Så länge jag blås, höll de sig undan, men så fort jag slutade kom de fram. Men skogsvaktarn tog många i stora varggropar. Han fick inte döda dem, förrän herrskapet sett dem, så därför fick vi andra också gå och titta på dem. De hade så granna ögon." (Värmland 1860- talet. NM, Hammarstedtska arkivet: I vall.)

För Olaus Magnus' samtida (1500-talet) var det tydligen "en ganska välkänd sak", att björnar "med tillhjälp av de skräckinjagande tonerna från vissa horn och lurar kunde hållas på avstånd från boskapshjordarna". Magnus kan till och med förmedla ett råd till herdar som rövats bort av björn:

"Då taga de till ett gethorn eller understundom ett kohorn och framkalla därmed en ryslig låt. Härav blir vilddjuret skrämt, så att de få tillfälle att oskadda löpa tillbaka till sin skingrade hjord."  (not 4)

Bild 8. Ur Olaus Magnus, Historia om de nordiska folken, bok 18, kap. 31.

1600-1700-talens diktning ges gärna en mer idyllisk bild av herdelivet:

"Så länge Pijpa, Horn och Giällt up stämde Lurar 
I Marken sjunga gladt de Heerdars Söta Roo"
(Dahlstierna 1707) (not 5)

Lurar och djurhorn