Om pipor  

Namn: sälgpipa, videpipa (vipip), rönnpipa etc., låtpipa.

 Bild 39. Barkpipor. På den mittersta kan tonhöjden förändras med den skjutbara kolven. (Ur R. Sevåg, Det gjallar og det læt.)

Tillverkning: Barkpipor tillverkas i maj-juni, då saven stigit i buskar och träd. Som material kan användas sälg, vide, pil, rönn, ask, björk, al och tall. Man väljer ut en rak, kvistfri gren med slät bark, skär av den och bearbetar den med lätta slag av knivskaftet, tills barkröret försiktigt kan vridas loss från veden. Ofta har den proceduren skett till rytmiska ramsor och visor. Uppskärning och eventuella fingerhål går lättast att skära ut innan man lirkar ut veden ur barkhylsan. Sedan skär man till en munstyckspropp och fasar av den på ovansidan. När proppen åter skjuts in i barkröret, bildas då en luftspalt som styr luftströmmen mot uppskärningens kant. Jfr bild 39. Barkpiporna är säsongsbundna. En särskilt lyckad pipa kan få sin livslängd ökad av ett och annat vattenbad, men i regel torkar barken snart ut och spricker.

Spelsätt: Om pipan är tillräckligt lång för några fingerhål, fungerar den som en liten blockflöjt att spela enkla melodier på. Man kan också låta en bit. av veden bli en skjutbar kolv för glidande tonhöjdsförändringar (glissando). Då har man en hemmagjord variant av den moderna "swanee whistle", vars effekt rikligen brukar utnyttjas till gamla stumfilmsfarser på TV.

SÄLGFLÖJT

Vid sidan av den vanliga sälgpipan finns en speciell och betydligt exklusivare typ, sotas för åtskillnadens skull brukar kallas sälgflöjt. Till den söker man ut ett mycket långt barkrör (40-80 cm), och tillverkningen kräver både tålamod, varsamhet och tur. Jfr bild 40. I yngre tradition tycks sälgflöjten ha förekommit mer i Norge än i Sverige. (not 52)

Bild 40. Sälgflöjt. (Ur R. Sevåg, Det gjallar og det læt.)

Spelsätt: Sälgflöjten har sin anblåsningsöppning ett kort stycke från överändan och spelas alltså i sidled. Den har inga fingerhål, utan man utnyttjar naturtonserien genom överblåsning och stoppteknik. På den öppna flöjten får man fram en treklangspräglad tonföljd, som fylls ut med mellanliggande toner genom att flöjtmynningen täpps till med ett finger. Då får man t.ex. följande skala:

Ex. 8. Ur R. Sevåg, Det gjallar og det länt.

Om pipor