Om pipor  

Om pipor

SPELPIPA (spilåpipa)

Bild 38. Spilåpipor från Ovanåkers sn, Hälsingland, Djura kapellförsamling samt Leksands sn i Dalarna. (NM 114.952, NM 26.123, NM 13.410.)

Namn: spelpipa (spälapipa, spilåpipa), låtpipa, fingerpipa, träpipa, skallpipa, vallpipa.
Spelpipan är en kärnspaltflöjt av trä. Under 1800-talet förekom den veterligen i Jämtland, Härjedalen, Ångermanland, Medelpad, Hälsingland, Dalarna, Värmland, Dalsland och Småland, men säkerligen har den varit mer utbredd än så. I Västergötland brukade vallpojkarna göra flöjter av ben ännu för hundra år sedan.

Tillverkning: Flertalet bevarade äldre pipor är av lättbearbetat lövträ som al och björk, medan en yngre tillverkartradition föredragit gran. Piporna är mellan 20 och 35 cm långa, vanligen ca 25-30 cm och i regel svarvade med förstärkande och dekorativa vulster vid mynningen och ibland även mellan uppskärningen och översta fingerhålet. Till de svenska träpipornas egenart hör en ganska vid och buktande form på den omvänt koniska borrningen, som framställts med borr och brännjärn. Undantag utgör några pipor med mycket slank, omvänt konisk kontur resp. med nästan cylindrisk form och riklig vulstutsmyckning, vilka antyder en påverkan från konstmusikaliska blockflöjtstyper. Uppskärningen kan ha rund, oval, halvmånformad eller fyrkantig form; den fyrkantiga överväger på såväl äldre som yngre pipor. Fingerhålens antal och placering visar en märklig brist på normalisering, jämfört med andra länders folkliga flöjter. Antalet fingerhål varierar mellan 6 och 8 + ev. tumhål, och placeringen är ofta symmetrisk men röjer i vissa fall att man eftersträvat en bestämd skala. Några enhetliga skaltyper är dock svåra att sålla fram ur materialet. Påfallande många pipor har ren kvart och oktav, och kvarten har då fungerat som grundton i låtarna.

Spelsätt: Spelpipan spelas ogärna med överblåsning - den övre oktaven låter ofta hes och oskön i jämförelse med grundoktavens runda, varma klang. Det användbara tonomfånget varierar alltså mellan en septima och en decima, beroende på antalet fingerhål. Tonhöjden kan förändras åtskilligt med varierande blåsstyrka, och gaffelgrepp kan givetvis också användas för att få de skaltoner man önskar. Huruvida dessa "renspelsknep" utnyttjats i äldre tradition är emellertid ovisst. Intervjusvar och klanganalyser av inspelat material tyder på motsatsen.
Pipan inbjuder till en riklig utsmyckning av låtarna, som också kan studeras i inspelningar av äldre spelmän som Olof Jönsson i Överberg, Härjedalen (f. 1867) och Sväs Anders Ersson i Evertsberg, Dalarna (1872-1968). (not 51) Vanliga är olika förslag, som ofta upprepar föregående ton eller fyller ut ett tersintervall. Tonupprepningar undviks genom inskjutna växeltoner, och vidare förekommer snabba pralldrillar av två-tre toner, ibland punkterade eller utdragna till längre drillar. Alla sådana ornament är lätta att utföra på spelpipa. Men det är fascinerande att höra hur virtuost och föga stereotypt Sväs Anders kunde utnyttja dem ännu i 90-årsåldern, trots att han då hade starkt nedsatt hörsel. (Ex. 7.)

Klicka på bilden för att visa hela exemplet.

Ex. 7. Armbågslåten, spelad på spilåpipa av Sväs Anders Ersson. Sammanställningen är gjord från en och samma inspelning av låten .som alltså spelades fyra gånger i följd . Den blir en ganska detaljerad provkarta över de olika ornament, intervallutfyllnader och rytmiska, förändringar som Sväs Anders utnyttjade till variation av sina låtar.

Om pipor