FOLKMUSIKBOKEN  -  Jan Ling: Om folkmusikens historia och ideologi

Svensk folkmusik 1960-70 - och sedan? 

Vid slutet av 60-talet ifrågasatte flera ungdomsrörelser den rådande musiksynen. Man började svärma för folkets musik, vilket tog sig uttryck i angrepp på såväl det musikaliska specialistväldet, elittänkandet som den borgerliga musiktraditionen, den internationella och kommersiella musikindustrin. På Gärdesfesten 1971 uppträdde spelmannen Joel Jansson (1892-1977) med nyckelharpan som symbol för det enkla folket, utan folkdräkt och utan sanktion från de etablerade spelmansförbunden. Grupper som Träd, gräs och stenar spelade Joel Janssons låtar i den naivistiska stil med evigt monotona ostinati som fångade såväl en flummig haschpublik som de progressiva intellektuella. 
Nu började det också uppstå folkmusikgrupper av olika stil och karaktär i landet. Ofta fanns i dessa en kärna av en eller flera yngre spelmän med traditioner, t.ex. i gruppen Skäggmanslaget. Under 60-talet hade Bengt Arne Wallin och Jan Johansson sökt sammanställa folkliga melodier och folkliga spel- och sångsätt med sina personliga jazzidiom. Nu blev det i stället popen som tog sig an folkmusiken med grupper som Kebnekajse, Contact eller Merit Hemmingson. Precis på samma sätt som folkmusikens ideologi kan utläsas i hur den använts av Peterson-Berger kan man studera dess nya ideologiska ram genom att analysera hur den innesluts i jazzens eller popens värld. (not 68)  
En ny tid och en ny kultur etableras. Men i den yngre spelmansgenerationen - de som inte nått 25-årsåldern - finns också de som börjar söka sig tillbaka till "folkmusikens källor". Man vill återuppliva "gammellåten". Thore Härdelin (f. 1946), som redan vid mitten av 60-talet var etablerad som en kommande storspelman, överger de populära östlåtarna för Hultkläppens polskor och valser. I de olika bygderna vaknar ett nytt slags hembygdskänsla, väckt av insikten om kulturimperialismens faror. När Stikkan Andersson erövrar Sverige och världen med hjälp av ABBA blir han symbolen för djävulen i musiken, allrahelst då han hyser planer på folkmusikutgåvor. (not 69)  
I Småland, Värmland, Jämtland och övriga Norrland, dvs. speciellt i landskap som varit mer eller mindre förtryckta av den tidigare nämnda daladominansen, växer sig regionala grupper allt starkare (Norrlåtar). Men också i Stockholm (Vildstråk) uppstår grupper som forskar och studerar, spelar, dansar och sjunger låtar och visor. Man försöker också återuppliva tidigare levnadssätt: bakar sitt bröd själv, klär sig i kläder som knyter an till det gamla bondesamhällets vardagskläder, försöker återuppliva bygemenskapens samkväm etc. 
Naturligtvis blir också folkmusiken intressant för olika partipolitiska inriktningar. 
Man frågar sig: Känner vi inte igen mönstret från tidigare? Jo, vid slutet av 1500-talet fanns en grupp i Florens, en s.k. Camerata, som sökte återuppliva det grekiska dramat, gick klädda som greker och anrättade grekisk mat. Vad de trodde sig göra var att återuppliva en svunnen kulturföreteelse. I verkligheten skapade de förutsättningar för en ny, den borgerliga musikdramatiken. Det blev således inget grekiskt drama, i stället blev det en ny progressiv musikalisk form, nämligen operan, i vilken den individuella, psykologiserande människoskildringen kom att spela en avgörande roll. 
Är folkmusikvågen tecken på en liknande rörelse, som pekar fram emot en ny progressiv musik? Det är svårt att säga i skrivande stund. Ett är dock säkert: folkmusiken kommer att färgas av olika ideologier så länge den är en levande realitet och inte ett museiföremål. Den kommer att stå i progressiva eller reaktionära rörelsers tjänst. Det är bara att ta för sig!

Svensk folkmusik 1960-70 - och sedan?   

Jan Ling: Om folkmusikens historia och ideologi
Överblick, Folkmusikboken

Svenskt visarkivs webbplats