|
 Vid
slutet av 60-talet ifrågasatte flera ungdomsrörelser den rådande
musiksynen. Man började svärma för folkets musik, vilket tog sig
uttryck i angrepp på såväl det musikaliska specialistväldet,
elittänkandet som den borgerliga musiktraditionen, den internationella
och kommersiella musikindustrin. På Gärdesfesten 1971 uppträdde
spelmannen Joel Jansson (1892-1977) med nyckelharpan som symbol för det
enkla folket, utan folkdräkt och utan sanktion från de etablerade
spelmansförbunden. Grupper som Träd, gräs och stenar spelade Joel
Janssons låtar i den naivistiska stil med evigt monotona ostinati som
fångade såväl en flummig haschpublik som de progressiva
intellektuella.
Nu
började det också uppstå folkmusikgrupper av olika stil och karaktär
i landet. Ofta fanns i dessa en kärna av en eller flera yngre spelmän
med traditioner, t.ex. i gruppen Skäggmanslaget. Under 60-talet hade
Bengt Arne Wallin och Jan Johansson sökt sammanställa folkliga
melodier och folkliga spel- och sångsätt med sina personliga
jazzidiom. Nu blev det i stället popen som tog sig an folkmusiken med
grupper som Kebnekajse, Contact eller Merit Hemmingson. Precis på samma
sätt som folkmusikens ideologi kan utläsas i hur den använts av
Peterson-Berger kan man studera dess nya ideologiska ram genom att
analysera hur den innesluts i jazzens eller popens värld. (not
68)
En ny tid
och en ny kultur etableras. Men i den yngre spelmansgenerationen - de
som inte nått 25-årsåldern - finns också de som börjar söka sig
tillbaka till "folkmusikens källor". Man vill återuppliva
"gammellåten". Thore Härdelin (f. 1946), som redan vid
mitten av 60-talet var etablerad som en kommande storspelman, överger
de populära östlåtarna för Hultkläppens polskor och valser. I de
olika bygderna vaknar ett nytt slags hembygdskänsla, väckt av insikten
om kulturimperialismens faror. När Stikkan Andersson erövrar Sverige
och världen med hjälp av ABBA blir han symbolen för djävulen i
musiken, allrahelst då han hyser planer på folkmusikutgåvor. (not
69)
I
Småland, Värmland, Jämtland och övriga Norrland, dvs. speciellt i
landskap som varit mer eller mindre förtryckta av den tidigare nämnda
daladominansen, växer sig regionala grupper allt starkare (Norrlåtar).
Men också i Stockholm (Vildstråk) uppstår grupper som forskar och
studerar, spelar, dansar och sjunger låtar och visor. Man försöker
också återuppliva tidigare levnadssätt: bakar sitt bröd själv,
klär sig i kläder som knyter an till det gamla bondesamhällets
vardagskläder, försöker återuppliva bygemenskapens samkväm
etc.
Naturligtvis
blir också folkmusiken intressant för olika partipolitiska
inriktningar.
Man
frågar sig: Känner vi inte igen mönstret från tidigare? Jo, vid
slutet av 1500-talet fanns en grupp i Florens, en s.k. Camerata, som
sökte återuppliva det grekiska dramat, gick klädda som greker och
anrättade grekisk mat. Vad de trodde sig göra var att återuppliva en
svunnen kulturföreteelse. I verkligheten skapade de förutsättningar
för en ny, den borgerliga musikdramatiken. Det blev således inget
grekiskt drama, i stället blev det en ny progressiv musikalisk form,
nämligen operan, i vilken den individuella, psykologiserande
människoskildringen kom att spela en avgörande roll.
Är
folkmusikvågen tecken på en liknande rörelse, som pekar fram emot en
ny progressiv musik? Det är svårt att säga i skrivande stund. Ett är
dock säkert: folkmusiken kommer att färgas av olika ideologier så
länge den är en levande realitet och inte ett museiföremål. Den
kommer att stå i progressiva eller reaktionära rörelsers tjänst. Det
är bara att ta för sig!
|
