Svensk folkmusik 1960-70 - och sedan?
1960-talet kan betecknas som ett slags skördeperiod efter 50-talets
pionjärinsatser av bl.a. Arnberg och Moberg. Arnbergs insatser genom
insamling av folkmusik, utgivning av grammofonskivor och radioprogram
var förutsättning för den nya folkmusikvåg som redan vid mitten av
60-talet var klart skönjbar. Min egen Svensk folkmusik som utkom
1962 är en sammanställning av olika forskningar och idéströmningar
från denna tid.
 Under
60-talet etableras olika insamlingar av danstraditioner. Henry Sjöberg
skapade på dåvarande Musikhistoriska museet ett "arkiv för
folklig dans", Ingvar Norman och Göran Karlholm gjorde var för
sig omfattande insamlingar och praktiska bearbetningar av speciellt
polskedansen. Under 60-talet fortgår också en ibland häftig debatt
kring Svenska Ungdomsringens traditionella danser, som nu mer och mer
kritiseras på grund av sitt koreografiska ursprung. Man vill ersätta
"bondbalettens" kadriljer och polskor med danser hämtade
direkt från bondesamhället. Också diskussionen om förhållandet
mellan spelmansmusiken och dansen fortsätter. Hur skall dessa kunna
förenas, varför har de blivit åtskilda etc.? En ökad medvetenhet om
folkmusikens möjligheter i ett industrisamhälle skapar entusiasm och
arbetsglädje hos speciellt unga spelmän, dansare och
folkmusikinsamlare.
Folkmusikinsamlandet
blir alltmer systematiskt organiserat, de vetenskapliga arbetena på
folkmusikområdet alltmer sofistikerade. De nya metoderna för
melodianalys som utvecklades av Ingmar Bengtsson och en forskargrupp vid
musikvetenskapliga institutionen i Uppsala liksom de akustiska
undersökningsmetoderna vid Kungliga Tekniska Högskolan av Johan
Sundberg blev av betydelse för ett ingående studium av folkmusikens
strukturella egenart.
Vid
utforskningen av de folkliga musikinstrumenten var Musikhistoriska
museet själva basinstitutionen. Ernst Emsheimers och Erich Stockmanns
planering av en handbok över folkliga musikinstrument i Europa (not
67) kom att bli grundvalen för en teori- och
metodutveckling, som nu applicerades på de svenska folkliga
instrumenten.
På
motsvarande sätt kom Svenskt visarkiv att tjäna som bas för
utforskningen av den vokala folkmusiken. Här arbetades med
förberedelserna för monumentalutgåvor av de medeltida balladerna, med
de svenska skillingtrycken etc. Bengt R. Jonssons avhandling Svensk
balladtradition I (1967) presenterade källkritiska och filologiska
metoder som överfördes till olika studier av folkliga
vismelodier.
Samarbetet mellan Svenskt visarkiv, SSR och andra organisationer
påbörjades under 60-talet och mynnade i den inspelningsverksamhet som
sedan 1968 pågår vid Svenskt visarkiv. Även Institutet för
Rikskonserter kom in i bilden. Samarbetet gav många viktiga resultat,
inte minst i form av de grammofonskivor som nu kontinuerligt produceras
i samarbete mellan Rikskonserter och Svenskt visarkiv (i serien
Caprice).
|
