"Och det är en fosterländsk gärning av första ordningen att återföra vårt folk till de kraftkällor de har i sina toner." (not 55) Det är i folkbildningens intresse S.G.U. på sin kongress 1935 går
till angrepp mot "den moderna nöjesindustrin, som börjar anta
karaktär av en folkfara". (not
56) "Jag begriper egentligen inte varför det skall kallas gammal dansmusik, ty den är fullt lika ny som de bräkande amerikanska sångjazzmelodierna. Om man tager några sentimentala frälsningssånger och spelar dem i 2/4 eller 3/4 takt, långsamt och knepigt, så har man Olle Solings, Möller Gisslows och Helge Lindbergs kapell." (not 57) Detta angrepp på "gammal dansmusik" är egentligen ett angrepp på Dalaföreningens i Stockholm verksamhet. A. Hed-Larsson svarar i Hembygdens aprilnummer 1930: "Frånvaron av föredrag och dyl. gör emellertid måhända, att vi får taga emot en del ungdomar från ett grövre skikt. Men det är dock, även om inte Argus /signaturen/ tycker så, bättre att de gå hit än de gå till sjömanskrogen Albertina. Vi äro nämligen intresserade av att bibringa dem litet kultur." (not 58) I Oscar Persons replik anmärks bl.a. på att man i Dalaföreningen
opåtalt tillåter manfolket "... bära huvudbonad inomhus". (not
59) )
|
||||||||||||||||||
Krav
ställs nu också från ungdomsringen på statligt och kommunalt stöd
för att kunna ge kraft bakom alternativen till den profithungriga
nöjesindustrin.