|
 Bild
2. Nyckelharpsspelare i Häverö kyrka, Uppland. Målning från
1400-talet. Foto: Svenska RIdIM-kommittén.
1400-1500-talens många instrumentspelande änglar i bl.a. de
uppländska kyrkomålningarna kan inte enbart förklaras som
kopierade bilder från kontinenten: Sannolikt krävde prästerskapet och
menigheten att den himmelska sången i de färgsprakande valven skulle
vara förståelig, dvs. att de instrument som förekom skulle vara
kända till utseende och klang.
 Hur mycket
av Olof Månssons alias Olaus Magnus' (1490-1557) beskrivning av De
nordiska folken (1555) som verkligen går tillbaka på upplevda
händelser i Sverige kan diskuteras. Men det är inget tvivel om att han
med kärleksfull hand sökt återge både dans, sång och musik såväl
inom som utanför frälseståndets kulturella domäner. Herdarnas
användning av musik överensstämmer i stort med berättelser från
1800talets Dalarna. Visorna av skamlig eller dygdig art, majfesternas
sånger etc. möter oss också senare. Olaus Magnus hänvisar ofta till
arvet från fädrens tid, vilket visar att sådana visor funnits långt
före 1500-talet. I det medeltida Sverige fanns också musik som var
gemensam och allmänt förekommande. Andliga visor och psalmer är en
sådan kategori, en annan de senmedeltida politiska visor som bl.a.
utgick från Gustav Vasas (1496-1560) kansli. På kyrkbacken sjöngs de
till den simpla menighetens politiska uppbyggelse. Gustav Vasa var
själv vaksam gentemot de politiska fiender (t.ex. biskop Hans Brask,
1464-1538) som med visans hjälp lade moteld mot den officiella
propagandan. Men sådana politiska visor sjöngs sannolikt inte bara av
"allmogen" utan som mer eller mindre medveten propaganda av
alla i samhället som intresserade sig för makthavarnas göranden och
låtanden.
Hur
allvarligt man såg på visan som nyhetsförmedlare framgår bl.a. av
domböckerna. I visans form kunde man beskylla folk för stöld, vilket
kunde leda till rättegång. I en rättegång i Arboga 1466-67 är det
t.ex. rådmannen Eskil Unnason som vill ha upprättelse för en
beskyllning för fårstöld. Två vittnen betygar med ed att svaranden
Jon Släth
"sath in
til pedhir i vppeby oc qwadh ena wiso om eskil oc qwadh saa: for eei
radman of arboga i aar, til hwwuskaer ath stiaela faar." (not
02)
Karl-Ivar Hildeman ställer samman dessa nidvisor med den berömda
propagandavisan om Gustav Vasa.
Att
beskylla någon för stöld av husdjur var en grov ärekränkning. I
visans form var skammen outplånlig så länge den levde i minnet och
på folkets läppar. Även om vi kan konstatera många ytliga
paralleller mellan medeltidens och dagens musik ligger en djup skillnad
i musikens verkan och funktion. På samma sätt som visan satt fast
inpräntad i minnet var sannolikt också det relativt begränsade
utbudet av melodier och danser var mans egendom inom en geografiskt,
kulturellt och socialt avgränsad miljö.
|
