Folkmusik 1200-1500
"Varder
lekare sårad - den som med giga går eller med fiddla far, eller trumma
- då skall man taga en otam kviga och föra henne upp på en kulle; då
skall man allt håret av svansen raka, och sedan smörja; då skall man
giva honom nysmorda skor; då skall lekaren taga kvigan om svansen; en
man skall slå till /kvigan/ med vass gissel. Gitter han /lekaren/
hålla /kvigan/, då skall han hava det goda kreaturet, och njute det,
såsom hunden gräs. Gitter han ej hålla, have och tåle han det han
fick, skam och skada; begäre aldrig förr rätt än en hudstruken
trälinna." (not
01)
Bild
1. Fiddlaspelare
i Härkeberga k:a, Uppland.
Målning av Albertus Pictor från 1400-talet.
Foto: Svenska RIdIM-kommittén.
Den Äldre Västgötalagen ger oss 1200-talets värdesättning av den
kringflackande spelmannen och hans värv. Liksom i Östgötalagen
erbjuds lekaren eller hans efterlevande skenbot om han tillfogas skada
eller död. Lekaren var således inte fredlös, men inte heller fullgod
man, eftersom han inte tillhörde någon ätt, inte ägde någon jord.
Han var vanligen en kringstrykare, likvärdig med en tiggare och med
samma möjligheter som en trälinna till upprättelse sedan skenboten
fullföljts. I denna grupp fanns även de som lyckades avancera och få
fast anställning i slott, borg och stad. Dessa musiker möter vi i
rimkrönikor och tänkeböcker.
De
medeltida källorna ger oss således belägg för två musikkulturer av
världslig art, en officiell med de pipare, trumslagare och trumpetare
som ingick i frälsets följen, vid fester och tornerspel, en
"inofficiell" med de giga- och fiddlaspelare som inte lyckats
svinga sig upp i frälseståndets underhållningspatruller utan förblev
vandrande spelmän. Man kan spekulera över att även de senare kunde ha
haft viss möjlighet att bli bofasta, kanske som klockare i någon liten
församling.
|