Ville Roempke: Om spelmansrörelsen

Men i början av 50-talet är det absolut inte självklart att man spelar en bygds låtar, ej heller att spela traditionellt eller dialektalt. Tvärtom är långt in på 60-talet hälsingelåtarna den mest gångbara musiken på stämmor landet över och det är först den senaste folkmusikvågen som nämnvärt kunnat påverka förhållandet till traditionen. Dalarna är här föregångslandskapet!
Turismen gör också sitt till för att landskapen skall slå vakt om - och mynt av - det provinsiella. Vi börjar resa mer och STF och vandrarhemmen är oss nu behjälpliga. "Lär känna ditt land - res i Sverige". Folkmusiken är en sevärdhet bland andra, och särskilt i Dalarna är man inte sen att visa upp den för midsommarfirande stockholmare och andra turister.
Och som de tyska Wandervögel väller in över landet, börjar vi själva orientera oss utanför våra egna landamären. Spelmanslag och folkdanslag styr kosan till Tyskland, USA och andra länder. De reser på nordiska stämmor, på kappleikar, 1953 till Åland när här bildas ett spelmansförbund, 1955 när de har sin första stämma - som inleds med Gärdebylåten - till Oslo, som samma år är värd för International Folkmusic Council's folkdans- och folkmusikstämma.
Det är svårt att undertrycka en reflexion när 1900-talets spelmansrörelse rullas upp framför oss. Profileringen och traditionsmedvetenheten ökar tack och lov i proportion till avståndet i tid och rum till dess källor. De män som gått i bräschen för spelmansrörelsen hade alla, om inte sina fötter, så dock sina rötter i den svenska myllan. Ju längre tiden skrider, desto mer utökas spelmanskadern av städernas tjänstemän utan direktkontakt med traditionen. Som vi vet håller trenden i sig och efter 60-talets stora avfolkning av landsbygden blir folkmusikvågen närmast en angelägenhet för studenter. Men ännu 1953, 21-23 aug., på en folkmusikkstevne i Oslo när Landslaget for spelemenn firar 30-årsjubileum, betraktas 50 spelmän som ett utmärkt deltagarantal "satt i betraktning tidspunktet som ikke var det beste for landbruket". I Sverige skulle det nog inte brytt oss. De flesta stämmor förläggs under brådaste slåttertid - vilket Eric Sahlström får kännas vid, när han nästa år (1954) får lämna Uppsalastämman för att skynda hem till höskörden - som naturligtvis i takt med semesterlagstiftningen är fritid för vanliga löntagare.
1951 ombildas Sveriges Spelmäns Riksstyrelse till riksförbund. Alla vänskapsbetygelser till trots kan man inte undgå att märka att SSR och ungdomsringen börjar glida allt mer isär. Spelmansförbunden som i starten i flera fall fått hjälp på traven från ungdomsringen har vuxit och går sina egna vägar. Skillnader i målsättning, ideal och organisatorisk bakgrund gör sig påminda. Spelmansförbunden är regionala sammanslutningar av spelmän. Ungdomsringen är centralorganisationen för folkdans, folkmusik, dräkt och slöjd, i sin tur uppdelad i olika distrikt.
Det är nu den klassiska diskussionen uppstår; folkdans kontra folkmusik. Om spel till dans eller spel till lyss, men också om folkdansarnas konstanta brist på spelmän till sina övningar.
För att avhjälpa bristen anordnar ungdomsringen kurser i folkdansmusik och anställer 1955 med statsbidrag en riksinstruktör eller rikskonsulent. Spelmännen å sin sida har studiecirklar och folkmusikkurser (1953 i Sörmland, 1954 i Dalarna bl.a.). Det hela är i mycket ett utslag av förbättrade bidrag till folkbildningen.
Nu höjs profetiska röster som undrar varför folkdansarna inte kan dansa till spelmännens polskor istället för de musikaliskt tristare konstruerade turdanserna för uppvisningsbruk. Även om detta är en önskedröm för ett fåtal spelmän är det från folkdansarhåll de första bygdedansuppteckningarna kommer. Det är nu Göran Karlholm, Johan Larsson och Ingvar Norman uppmärksammar polskdanserna i landskapen Jämtland, Härjedalen och Dalarna. Folkmusik är emellertid inte bara dansmusik, låter det i flera nummer av Hembygden, både från svenskt och norskt håll, och det skulle dröja länge innan upplivningsförsöken får någon större praktisk betydelse.
Istället dras det största intresset till riksspelmansstämmorna, till Zornmärkesuppspelningar och utdelningar av Gås Andersmedaljer och Sven Kjellström plaketter.
Stora stämmor är också nordiska stämman i Sundsvall 1956 och 50-årsminnet av den första riksspelmansstämman på Skansen 1960. Spelmansrörelsen har uppenbarligen mycket att minnas, för samma år högtidlighålls 100-årsminnet av Anders Zorns födelse - med tal, avtäckning och spelmän vid museet i Mora.
Annars är utgivandet av ett låthäfte riksförbundets stora insats under 50-talet. 1956 är det klart; 100 låtar från Sveriges alla landskap, arrangerade av Olof Andersson, Göran O:son Föllinger, Gunnar Hahn, Sven E. Svensson m.fl.

FOLKMUSIKBOKEN - Ville Roempke: Om spelmansrörelsen

50-talet