"att efter måttet av krafter och resurser möjliggöra musikstudier för yngre spelmän vid den folkliga musikskolan i Arvika eller vid högre läroanstalt". (not 19)

En f.d. elev skriver i Hembygden:

"Det är icke folkmusik EFTER BOKSTAVEN man får lära i musikskolan, en felaktig uppfattning som kommit till synes t.o.m. i pressen, utan musikteori och teknisk färdighet." (not 20)

En annan kursanstalt som präglat, om inte direkt folkmusiken så åtminstone ungdomsringens arbete, är Nääs i Västergötland. Skolan grundades 1872 som en slöjdskola för gossar av de båda judiska släktingarna Aug. Abrahamsson och Otto Salmon, och lekar och folkdanser kom tidigt på schemat. När Inez Mallander i början av 20-talet, i nära kontakt med ungdomsringen, påbörjade sitt arbete med svensk folkvisedans, tog hon över ett initiativ från sin norska föregångare, Hulda Garborg. Verksamheten på skolan resulterade i samlingen Sånglekar från Nääs. Här på Nääs hålls den nationella andan högt. Fanborg och kransnedläggelse på grundarnas gravar avslutar varje kurs. (not 21)
En av anledningarna till att vi tillmätt ungdomsringens första år så stor betydelse är att förbundet, förutom det egna intresset för folkmusiken, också kom att medverka till spelmännens egen organisering. Landets första spelmansförbund var det tidigare omnämnda Södermanlands spelmansförbund som bildades på ringens Midsommarting i Malmköping 1925. Initiativtagare var Ernst Granhammar, sörmlänning och, som vi vet, redaktör för Hembygden. Ändå var initiativet inte helt färskt. Tre somrar tidigare hade Jon Erik Öst samlat spelmännen på samma plats i liknande avsikter. (not 22) En interimstyrelse valdes, men sammanträdde aldrig.

Bild 7. Snart landets första förbund - sörmlänningar på spelmansstämma midsommarhelgen 1922, Malma hed. Foto: Södermanlands spelmansförbunds arkiv.

Bildandet av spelmansförbund, som nu efter Sörmlands föredöme tar fart, skedde alltså inte i konkurrens med Svenska ungdomsringen. Tvärtom talade man för landskapsvisa sammanslutningar av spelmän, i sin tur anslutna till ringens spelmanssektion.
Förbunden kommer nu slag i slag; Östergötland (1927), Närke, Hälsingland och Värmland (1928), Halland och Medelpad (1931), Gotland (1933) och Skåne (1936).
1930 resp. 1931 bildades spelmansförbund i Norrbotten och Västergötland, rnen dessa måtte ha avsomnat redan i sin linda, då de numera som officiella födelseår har satt 1965 resp. 1948.
1920-talet i sin helhet var en synnerligen aktiv period för spelmansrörelsen, som under detta decennium fick sin egentliga organisering. En period av institutionalisering således, men också av ökat intresse utåt efter världskrigets naturliga nedgång. En spelmansstämma i Julita, Sörmland, kunde 1928 samla 10 000 besökare! (not 23)
Mot slutet av 20-talet blir spelmansmusik allt vanligare i radio. Konstellationer som far och son Härdelin, Delsbo, far och son Bixo, Mörsil, en solist som Arvid Övergren, Brunflo, låter sig höras redan 1927. Andra radiospelmän är Hjort Anders och Johan Olsson, Anton Högerberg och Theodor Olsson, skansenspelmännen Jansson och Myrman; sörmlänningarna Axelsson och Hultström.
Till de mindre rutinerade spelmännen riktar Ernst Granhammar i flera nummer av Hembygden uppmaningar att spela rent och mjukt, att inte låta sekundstämman överrösta första stämman, att inte ge sig på för svåra saker och att inte hålla långa utläggningar mellan låtarna utan endast presentera låt, kompositör och tonart. "God folkmusik i radio är en njutning och fröjd, men dåligt framförd folkmusik vidrig att höra." (not 24)