"Vi borde riva klädtrasorna av dem - det är en skandal för Skansen." (not 18)

Här bildas nu Svenska Folkdansringen eller som organisationen från 1922 fick heta - Svenska Ungdomsringen för bygdekultur (SUR). Efter den stora sångarfesten på Åland den sommaren - dit Hjort Anders, Höök Olof, Dan Danielsson och Knut Olof Ekvall, jämte 65 andra spelmän, 300 dansare och 2 500 sångare samlats - föreslog nämligen Ernst Granhammar och Kurt Belfrage på riksstämman i Säter en namnändring. Den senare var besjälad av den ideella ungdomsidén med minnen från Prins Eugens och Knut Kjellbergs Kulturella Ungdomsrörelse!
Gustaf Karlsson blev ordförande och Ernst Granhammar sekreterare och samtidigt redaktör för tidningen Folkdansringen - 1922 namnändrad till Hembygden. I denna månadsskrift kan vi se det unga förbundets inriktning. Rapporter från folkdansgillen och från nybildade distrikt, men också från spelmanstävlingar och stämmor, publiceras tillsammans med spelmansporträtt och runor och upprop till alla spelmän ute i landet. Det sista i akt och mening att värva dem som medlemmar, men också för att få "historier och berättelser om gamla spelmän, om bröllop och kalaser, om skrock och övertro - allt tages emot till spelmännens spalt". De spelmän som besvarar uppropet är till stor del de vi känner sen de tidiga spelmanstävlingarna: Gössa Anders i Orsa, Bengt Bixo i Mörsil, Jon Erik Hall i Hassela och Aug. Fredin på Gotland.Fiolbyggarna ägnas också ett särskilt utrymme i tidningen. Ett berömvärt initiativ togs 1925 av Granhammar, när han utlyste en fiolbyggartävling och utställning i Stockholm, som samlade hela 254 deltagare med 600 instrument.
Tidningen upptar också insändare och debatter. Om utrensning av utländska ord i det svenska språket och om jazzdans i folkdräkt. (50 år senare är ämnena fortfarande aktuella - att röka i folkdräkt, att ha långt hår och spela fiol.) Framställningen präglas av den nationella andan från sekelskiftet, kulturarvet som skall föras vidare.

Bild 6. Hembygden - ett tidigt nummer av Svenska ungdomsringens språkrör.

Rapporter från ungdomsledarkurser, spelmans-, lek- och danskurser omnämns också i dessa tidiga årgångar av Hembygden. Ofta förläggs kurserna till någon folkhögskola, där rektorn i fråga sympatiserar med "ringens" strävanden eller deltar aktivt i dess arbete. Hit hör Sven Kjersén på Wiik och Valdemar Dahlgren på Ingesund.
Särskilt Ingesund - eller Folkliga musikskolan i Arvika, som den hette från starten 1923 - kom att bli en högborg för folkmusiken.