"ett möte, en stämma av representativa spelmän inför allmänheten. Ingen tävlan om penningepris, eller några pris överhuvudtaget, endast en sammankomst för idkandet av folkmusik till spelmännens nytta och förkovran samt till allmänhetens upplysning och nöje, framför allt till glädje och uppbyggelse för alla dem som intresserar sig för folkmusik." (not 9)

Orden ovan är Nils Anderssons och det blev också han som kom att utse spelmännen och låtarna de skulle spela. Sammanlagt omkring 65 spelmän hörsammade inbjudan. Övervägande antalet var fiolister, därtill kom några hornblåsare, klarinettister samt en nyckelharpolekare.
Två av deltagarna förtjänar särskilt att omnämnas: Jon Erik Öst och Olof Andersson. Öst kom ju att bli estradspelmannen framför andra, och Olof Andersson, som deltog med egna polskor, hade redan börjat det samarbete med Nils Andersson som ledde fram till Svenska låtars utgivande.
I övrigt deltog honoratiores, konstnärer och musiker som Sven Kjellström, Tor Aulin m.fl. Anders Zorn var mecenat för stämman och upphovsman till ett märke av silver som delades ut till alla deltagare. Långt senare - 1933 - berättigade det i samma valör till titeln riksspelman. Tonsättarnas och musikernas uppmärksammande av svensk folkmusik dessa år kan inte nog starkt betonas. Den finlandssvenske folkmusikforskaren Otto Andersson var också närvarande under stämman, vilket kanske var en av anledningarna till att Nils Andersson och Zorn redan började planera för en nordisk spelmansstämma med deltagare från Sverige, Norge, Finland i Stockholm 1913. Någon sådan blev det tyvärr aldrig bl.a. på grund av oreda under förberedelserna.
Riksspelmansstämman blev alltså den första i sitt slag och fick till följd att stämmor senare börjar dyka upp parallellt med tävlingarna, som de närmsta åren hålls bl.a. på Öland, i Arvika, Örnsköldsvik och Piteå 1911; i Härnösand, Eksjö och Uppsala 1912.
Man kan nog utan överdrift påstå att spelmanstävlingarna och -stämmorna skapade förutsättningar för turnéer och konserter med spelmansmusik i större skala. Genom tävlingarna kom spelmännen i kontakt med en större publik och fick uppleva att deras konst var uppskattad och eftersökt. De skickligaste av dem, de som fått priser och utmärkelser, vann anseende och ryktbarhet. Kanske en anställning på Skansen blev nästa steg, och denna i sin tur avstampen för en egen turné. Spelmannen hamnade på estraden.