|
Vi har nu bekantat oss med tre kvinnors visrepertoarer. Två av dessa kvinnor är visserligen födda i föregående sekel men alla tre har levt sina verksamma liv i vårt århundrade. Naturligtvis vore det roligt att gå igenom visrepertoarer från tidigare århundraden på liknande sätt. Men dessvärre finns det mycket få repertoarer bevarade. Uppteckning och insamling av visor i större skala kom ju igång först på 1800-talet, och ofta var då upptecknaren styrd av tidens antikvariska intressen, dvs. man var bara intresserad av gamla visor. Upptecknarens urval ger oss i allmänhet bara halva sanningen om vad som egentligen sjöngs i samtiden. De mer direkta källorna, t.ex. de handskrivna visböckerna, ger oss också ett urval - kanske längre berättande visor som ägaren ville lära sig, avskrifter från skillingtryck eller andra tryck, kanske visor som besökare skrev in. Favoritvisorna, som man sjöng ofta, och funktionella småvisor kom säkert aldrig med i visboken - de var för vanliga. Det kan vi också se av de handskrivna visböcker som våra tre vissångerskor har eller hade.
 I visböckerna har visorna sällan systematiserats. Skämtvisor, kärleksvisor och rallarvisor står sida vid sida med andliga sånger och en och annan dikt. Och det är precis så som sångarna själva har använt visorna - i vardagens
arbete har man sjungit de visor man tyckt om oavsett innehållet, världsliga visor blandade med psalmer och andliga sånger. Man har i regel inte heller gjort skillnad på äldre och nyare visor.
Det är först under de senaste 100 åren som visforskare har systematiserat de folkliga visorna i genrer och också försökt tidsbestämma texter och melodier.
På det viset har vi nu sett hur tre vissångerskors repertoarer är sammansatta av olika vistyper och också visor från olika tidsskikt. Svea Jansson t.ex. har en repertoar som omfattar en bevisbar vistradition om minst 170 år. Några av de visor hon lärde av sin mormor går förmodligen direkt tillbaka på en
1700-talstradition, medan Sveas nyaste visor tillhör 1970-talet. Större delen av Svea Janssons visrepertoar är sannolikt från tiden strax före och kring sekelskiftet. För minst hälften av Ulrika Lindholms visor har vi traditionssambanden klara till tiden före 1864 (sistnämnda uppgift enl. U. P. Olrog).
(not 19)
När det gäller Lena Larssons visor har vi att göra med en ren
1800-talstradition.
De inspelade visrepertoarerna visar alltså att alla tre kvinnorna huvudsakligast sjungit föregående generations visor. Lena Larsson och Ulrika Lindholm har tagit upp relativt litet av samtida visstoff, medan Svea Jansson hela tiden fyllt på sin repertoar med nya visor. Att miljön påverkar repertoarernas sammansättning kan vi också se
- både Lena Larsson och Svea Jansson som vuxit upp och bott i kusttrakter med sjöfart och fiske som huvudsakliga näringsgrenar har sjungit in en ansenlig mängd sjömansvisor. Och Lena Larsson som till skillnad från de två andra bott på samma plats hela sitt liv - en plats där den stränga schartauanismen varit förhärskande
- har också den mest konservativa repertoaren. Nymodiga väckelsesånger kom hon inte i kontakt med.
|
