FOLKMUSIKBOKEN  -  Märta Ramsten: Om folklig vissång
Tre kvinnors visrepertoar - Inledning

Vad sjöng man under vardagens sysslor i frälsebondens kök, i soldattorpet, i statarlängan? Vilka visor var populärast till sjöss, i militärförläggningen, i rallarbaracken? Med hjälp av nutida inspelningar och äldre uppteckningar kan vi följa den folkliga vissångens utveckling under olika epoker och i skilda miljöer. Under 1950-talet gjorde Matts Arnberg (not 1) för Sveriges Radio - delvis i samarbete med Ulf Peder Olrog - inspelningar med tre kvinnor som alla hade en stor repertoar av folkliga visor. De hade vuxit upp i vitt skilda miljöer och geografiska områden, vilket också avspeglar sig i deras visor. Men det finns också mellan dem många beröringspunkter som säger oss mycket om visans plats och betydelse både i den enskilda människans liv och i samhället. Vidare har dessa tre kvinnors visor och sångsätt fungerat som förebilder för flera av de unga vissångare/erskor som till följd av de senare årens "nya" folkmusikintresse sökt sig tillbaka till äldre förebilder. Genom att bekanta oss med de här tre kvinnorna - Lena Larsson från Kungälvs Ytterby i Bohuslän, Ulrika Lindholm från Frostviken i Jämtland och Svea Jansson från Nötö i Åbo skärgård - och deras visrepertoarer borde vi samtidigt kunna bli mer allmänt bekanta med den folkliga vistraditionen. Inte så att de här tre viskunniga kvinnorna på något sätt skulle vara typiska representanter för vissången i sin generation - snarare tvärtom. De är undantagsmänniskor, receptiva begåvningar och utrustade med ett högt utvecklat minne för både texter och melodier. De har vuxit upp i miljöer där folkmusiken haft en naturlig hemvist och där visintresset odlats, därför att det var den musikform som den musikhungrige hade att tillgå innan grammofon, radio och TV fanns. I en annan musikmiljö hade de kanske inte alls ägnat sig åt vissången. Alla tre har med olika temperament och uttrycksmedel ett starkt engagemang för visorna och visornas innehåll och sjunger dem med en inlevelse som paradoxalt nog är på en gång medveten och omedveten. Men just dessa tre kvinnor som fångat upp allt av vissång i sin generation och som kunnat återskapa dessa visor framför mikrofonen i en tid när dessa visor var "utslagna", just de kan på något sätt ge oss den folkliga vissången i koncentrat. Deras repertoarer omfattar alla de olika genrer som senare tiders visforskare har delat in de folkliga visorna i. Och till det intressanta hör också att vi, när det gäller dessa tre, har så gott som alla deras visor - från de äldsta till de nyaste - inspelade på band och därmed har tre hela visrepertoarer kartlagda.