Fäbodmusiken och forskningen (2)

Ett annat svårbemästrat problem i samband med detta material är att inga uppteckningar är gjorda med musiken i dess rätta funktionssammanhang. Vad som överförs till papperet är bara några brottstycken av vallningens långa och växlingsrika musikskeende. Svårigheterna att finna lämpliga noteringsformer för folkmusiknedteckningar behandlas i ett särskilt kapitel. Här skall bara nämnas att fäbodmusiken - vid sidan av samernas jojkar - tillhör de allra mest svårtranskriberade musikformer vi har i vårt land. Dess fria rytmik, säregna tonförråd och finciselerade ornamentik är omöjliga att ingående och rättvisande återge i konventionell notering. Vad notskriften kan ge är en schematisk bild av musikens skelett, vilket i och för sig kan vara fullt tillräckligt och adekvat i många sammanhang men som innebär besvärliga problem vid analyser av denna musik.

Bild 9. Djuren föses i fäbodgatan. Axi fäbodar, Mora, Dalarna.
Foto: Olof Thuveson, i Dalarnas museum.

Helt nya möjligheter har öppnats med de olika inspelnings- och ljudåtergivningsteknikerna. För fäbodmusikens del framkom dessa hjälpmedel "i sista stund", men lyckligtvis med tillräcklig marginal för att ett stort antal inspelningar ändå har kunnat göras. Denna verksamhet initierades av Matts Arnberg, som med början omkring 1950 för Sveriges Radio spelat in ett stort material av fäbodmusik i levande tradition. Inspelningsarbetet har sedan förts vidare i växande omfattning främst av Märta Ramsten vid Svenskt visarkiv.

Den egentliga forskningen kring fäbodmusiken kom igång sent. Hornlåtar och lockrop berörs av Tobias Norlind i flera av hans arbeten (bl.a. i Bilder ur Svenska musikens historia, 1947), men vallmusiken är ändå bara en liten pusselbit i de vida svep han gör över den svenska musikhistorien. Och här liksom inom så många andra forskningsområden hade han att utgå ifrån tabula rasa. Det är häpnadsväckande att han mot den bakgrunden ändå förmått lägga så många bitar på plats i sina översikter. Vallmusiken tycks ha intresserat honom främst ur historisk synpunkt, som representant för den "uräldsta musiken". Samma djupa perspektiv bakåt har också Carl-Allan Moberg, vars artiklar Om vallåtar (STM 1955) och Om vallåtar II (STM 1959) är de enda större specialstudier som gjorts inom detta område. Den första av dessa har underrubriken En studie i de svenska fäbodarnas musikaliska organisation, medan den andra behandlar musikaliska strukturproblem. Det är alltså en både allsidig och inträngande undersökning. Liksom Norlind gör han djärva kopplingar till fornnordisk galdersång men även till den schweiziska herdemusiken och dess kuhreigen-form. Som källmaterial använder han dels ett stort antal äldre uppteckningar, dels transkriptioner av några inspelningar ifrån 1954. Sedan dess har ett rikt material av ytterligare inspelningar tillkommit. Med utgångspunkt ifrån detta primärmaterial och med hjälp av nya registrerings- och analysmetoder kan fäbodmusiken nu undersökas även ur andra aspekter. Så har skett i min uppsats Svenska locklåtar i nutidstradition, vars huvudresultat har beaktats i denna framställning. Vi tycks paradoxalt nog nu när locksången tystnar ha bättre möjligheter att utforska den än 1800-talets upptecknare hade, trots att fäbodmarkerna då genljöd av vallflickornas rop.

FOLKMUSIKBOKEN - Anna Johnson: Om fäbodarnas musik

Fäbodmusiken och forskningen

Fäbodmusiken och forskningen

Anna Johnson: Om fäbodarnas musik