Fäbodmusiken och forskningen    

Fäbodmusiken och forskningen

Det skulle dröja länge innan de olika formerna av arbetsmusik vann erkännande bland 1800-talets folklorister. Deras intressen gällde främst ballader och andra "svenska folkvisor från forntiden" och då i första hand vistexter na. Arbetsmusiken utgjorde ett magert underlag för göticismens storvulna historiebetraktelser. Fäbodarnas speciella arbetssång förblev länge i det närmaste okänd. Dels var den rent geografiskt svåråtkomlig, dels måste den ha tett sig som ett ytterst svårhanterligt material för de upptecknare som ändock kom i kontakt med den. Det var karakteristiskt nog vallvisor och hornlåtar som först utgavs i tryck. De står ju betydligt närmare annan vissång och spelmansmusik är den säregna locksången med dess speciella sångteknik och ovanliga musikaliska form.
Den som först fäste uppmärksamheten vid fäbodarnas musik var Richard Dybeck, som dels i sin tidskrift Runa (fr.o.m. 1842), dels i samlingen Svenska vallvisor och hornlåtar med norska artförändringar (1846) publicerade ett omfattande material. Hornlåtar och vallvisor utgjorde också ett viktigt inslag i de offentliga "aftonunderhållningar med nordisk folkmusik" som Dybeck anordnade i Stockholm under många år på 1840- och 50-talen. Han valde för dessa konserter gärna vallvisor i dialogform, vilka framfördes som "vexelsånger med orchester" eller till ackompanjemang av valthorn och piano. Mellan visorna utfördes "medelst valdthorn så kallade hornlåtar". Merparten av denna musik var nedtecknad av Dybeck och hans medhjälpare och harmoniserades för konsertframförandena av bl.a. tonsättaren J. E. Gille. För Dybeck framstod fäbodmusiken - med en rousseauanskt färgad kulturuppfattning - som "dessa enda verkliga Natursånger, som än lefva för sig - midt i ett hemskt virrvarr af förbildning [!]". (not 56) Dessa populära dybeckska aftonunderhållningar bidrog verkningsfullt till att sprida kännedom om svensk folkmusik bland städernas konsertpublik och gjorde den till något av en modefluga. Dybeck kunde med tillfredsställelse konstatera att

"äfven hufvudstadens invånare äga hjerta för dessa gamla toner från våra skogar, berg och dalar, hvilka toner likväl, 'så långt som himlen är från jord', skilja sig från dagens beprisade konstmusik". (not 57) (Se även kap. "Om folkmusikens källor".)

Men ännu var tiden långt ifrån mogen för att folkmusiken skulle kunna presenteras i obearbetat skick eller framföras av traditionsbärarna själva. Det sker först med folkmusikframträdandena på Skansen och med de första spelmanstävlingarna i början av vårt sekel.
Med national- och provinsromantiken kom intresset även för fäbodmusiken att öka kring sekelskiftet 1900 och insamlingsarbetet fortsatte i ökad omfattning. Ett betydelsefullt arbete i detta sammanhang är Karl Erik Forsslunds flerbandiga verk Med Dalälven från källorna till havet (1918-1939). Han publicerar där många horn- och locklåtar och ger utförliga upplysningar om fäbodmiljön och musikens bakgrund. Det finns också några mindre samlingar med lokal anknytning. Men i allmänhet ges fäbodmusiken litet utrymme även i de folkmusiksamlingar som utgivits under 1900-talet. Detta gäller också Svenska låtar, där en hel del hornlåtar presenteras, men där den vokala fäbodmusiken är magert företrädd. Över huvud taget är direkta uppteckningar av vokala locklåtar sällsynta. De allra flesta är gjorda efter instrumentala versioner - de är återgivna som hornlåtar eller är införlivade i fiolspelmännens repertoar. Det innebär att det vokala idiomet gått förlorat. Musiken bär i stället prägel av respektive instrument och dess spelstil.

Fäbodmusiken och forskningen