I
fäbodkullornas tillvaro, liksom i sjömännens och rallarnas, förekom
dels den rena arbetssången (lockrop, shanties, baxar- och pålningsramsor
etc.), dels också visor diktade om dessa speciella och ofta romantiserade
levnadsformer (vallvisor, sjömans- och rallarvisor etc.) (not
4) Många äldre vallvisor bär folkvisans drag av
anonymitet och tradering genom många generationer. De är just därigenom
rikt företrädda i tidiga uppteckningar, där den rent funktionella
locksången lyser med sin frånvaro. (not
5) Flera av dessa äldre vallvisor är nära anknutna till
olika arbetsmoment vid fäbodarna (se bl.a. notex. 8 och 15). "Vallhjonen i Wermland sjunga ofta i berg och skog denna visa från olika håll mot hvarandra, men nyttja då i st.f. helsa ordet lola eller låla." (not 6) Ex. 1. Ur Dybeck, Svenska vallvisor och hornlåtar, s. 19 Den finns fortfarande kvar i levande tradition i gränstrakterna mot Norge och tillhör det rika folkliga musikmaterial som är gemensamt för de båda länderna. "När vi var ute i skogen och geta [vallade] och hörde någon annan getkulla, så kunde vi lala till varandra. Så skulle de svara likadant." (Särna, Dalarna.) (not 7) "Lala gjorde vi mest på skoj. När vi var ute och plocka bär och var lite skilda åt, så lala vi åt varann och svara." (Idre, Dalarna.) (not 8) En helt annan typ av visor är de skönmålningar i
"skillingtrycksstil" som producerats av utomstående poeter.
Under 1800-talet vann sådana nydiktade eller bearbetade vallvisor stor
spridning och bidrog till att ge bilden av fäbodlivet dess speciella
skimmer. Flera av dem upptogs också i skolsångböckerna och kunde ibland
den vägen vandra in i valkullornas repertoar (t.ex. den kända "Jag
går i vall hela dagen all"). Dessa visor har många anknytningar
till den traditionsrika herdediktningen - är den nordiska
nationalromantikens avläggare till den antika pastoralen. |