"Om dom började på en vall att locka på korna, kunde man vara nästan säker på, att dom andra svarade. Om man då var uppe på höjderna, hade man fäbodar runt om och då hörde man fäbodjäntorna på alla vallar. Det var bjällerklang och råmande över hela skogen" (Stångviken, Jämtland). (not 1) Fäbodarnas speciella klanger måste under långliga tider ha utgjort ett säreget inslag i det svenska ljudlandskapet. "Man kunde köuka och svara varann mellan vallarna eller köuka från fjället, så att det hördes ända ner till byn" (Tännäs, Härjedalen). (not 2) Under fäboddriftens blomstringstid på 1800-talet var skogsmarkerna milsvitt kring bygderna väl intäckta av betesområden. Då fanns det överallt "kräk i skogan med bjällran på". "Där hörs skällklang och lockrop, och kor råma, man råkar dem vid en myr, där går valljäntan i storstövlar, med slidkniven och matpåsen och släjtsekoppin vid bältet ..." (not 3) Fäbodmusiken är den äldsta, traditionsrikaste och mest utvecklade
form av arbetsmusik som förekommit i Norden. Dess säregna utformning är
direkt sprungen ur dess funktion. Den hör intimt samman med vissa
arbetsmoment och är formad för att fungera så effektivt som möjligt i
dessa sammanhang.
|
||||||||||||||||||
Den är därtill ett av de intressantaste exempel vi känner på kommunikationen
mellan människa och djur. Under hela den långa tidsrymd, som djuren
stått i någon som helst relation till människan - som jaktbyte,
dragare, riddjur, mjölkproducent, vaktare, sällskapsdjur - har olika
kommunikationsformer utbildats. Människan har använt sin röst och andra
ljudredskap både till att skrämma bort rovdjur och till att locka till
sig jaktbyte. I relationen mellan människa och husdjur finns väl
utvecklade signalsystem: lystringssignaler, lockrop, befallande, eggande
eller förbjudande tillrop men också mjuka, smeksamma ljud av
tillgivenhet och vänskap.