I boken lämnas också en beskrivning av hur man bygger ett
psalmodikon. "Dess byggnad är ... så enkel, att hwar och en, som
lärt handtera hyfwel och knif, kan sjelf förfärdiga det."
Instrumentets fördelar var uppenbara:
"I en Församling, der menigheten för hwart hus skaffat sig zifferbok och Psalmodikon - på landet en kostnad af twå högst tre R:dr, om äfwen Psalmodikon köpes behöfdes således icke mer, än uppgift af Psalmerna en helg förut, då hwar och en med röst begåfwad antingen sjelfmant lärde sig melodierna till nästa helg, eller kunde tillhållas göra det."
Bild
19. Nils Bengtsson,
Psalmodikonet var också okomplicerat att hantera: "Erfarenheten har mer än ofta bewist, att en i tonkonsten alldeles okunnig, men som älskar den, på mindre än en half timme lär att på Psalmodikon spela hwilken Psalm som helst. --- Måtte det snart på allwar få inträda i sin ädlare bestämmelse att tjena Skolan och Församlingen!" Dillners förhoppning blev mycket snart uppfylld, ty instrumentet fick en oerhörd spridning i både skolor och hem. Man byggde det helt enligt Dillners anvisningar eller utvecklade egna, mer raffinerade modeller. Den som vill fylla ut kunskaperna om folkinstrument med en monografi om psalmodikonet i Sverige, har ett sällsynt omfattande forskningsmaterial att tillgå i bevarade instrument på hembygdsgårdar och museer över hela landet. Funktion och repertoar kan belysas genom bl.a. folklivsarkivens talrika uppteckningar kring detta vanliga instrument, som figurerar under ovanligt många namn: psalmodikon, salmonika, spellåda, notlåda, notstock, notfiol, notharpa, harpa, monokord etc. |