Vevlira

Fiddla och giga hörde till de kringvandrande lekarnas stråkinstrument i medeltidens Sverige, dokumenterade både i den äldre västgötalagens lekarfientliga riktlinjer från 1200-talet och i 1400-talets kalkmålningar. Sannolikt togs de också upp av byarnas dansspelmän, även om inga vittnesbörd finns kvar om detta. En mer varaktig betydelse fick däremot vevliran och nyckelharpan, närbesläktade genom sina tangentmekaniker. Medan nyckelharpan spelas med stråke, har vevliran ett hjul som stryker mot strängarnas undersida.

Bild 12. Ängel med vevlira, i Häverö kyrka, Uppland (ca 1475). Det roterande hjulet har hamnat på fel sida om stallet. Foto: RIdIM.

Vevlirans popularitet i Europa framgår av talrika avbildningar inom kyrkokonsten alltifrån 1100-talet, men i Sverige känner man bara till en enda avbildning från medeltiden (Häverö kyrka, ca 1475, bild 12). I ett latinsk- svenskt lexikon från 1400-talet finns ordet hiwll harpa (hjulharpa) med, och i ett motsvarande sammanhang 1683 kallas instrumentet lyra "med hiulet, hwilket kring drages". (not 25) Den terminologiska oklarheten gör det ofta svårt att få en levande bild av de musikmiljöer som antyds i äldre litteratur. I regel görs bara en uppräkning av ett antal instrument för att ge en viss lokalfärg. Ord som harpa, lira och giga kan stå för både vevlira, nyckelharpa och fiol, giga och harpa och dessutom för mungiga. Kyrkoherden Marcus Simming ger en vag precisering i ordet juudgiga, som i sitt sammanhang kanske - men ingalunda säkert - kan tolkas som vevlira. Det gäller en bröllopsprocession i Vingåker:

"tillförene hafva de brukat Nyckelgiga, Juudgiga, Säckepijpa heller horn Män nu bruka de fioler, hvar på ock bondedrängiar någre hafva lärt sigh, efte sitt vijs stryka och spela." (1685.) (not 26)

Redan i det sena 1600-talet började den nymodiga fiolen alltså vinna terräng från andra instrument med drag av en äldre spelpraxis. Vevliran med sina ständigt medljudande bordunsträngar och sitt tonomfång av högst två oktaver fick svårt att klara en sådan konkurrens. Men i Bellmans brokiga musikmiljöer finns den med, t.ex. vid Movitz' överfart till Djurgården: "Hjälp blinda gubben med liran... Skuffas lagom ... Slån på truten". (not 27) Likaså vid en Mälar- seglats:

Seglen fladdra, skutan går, 
Jerker tar sin lyra, 
lyran brummar, böljan slår, 
allt med våld och yra 
(Ur Fredmans epistel nr 48)

På Bellmans tid upplevde vevliran liksom säckpipan en kort renässans i franska herrskapssalonger, upphämtad ur "det enkla lantfolkets sunda levnadsmiljö" och vederbörligen adlad genom inläggningar av pärlemor, elfenben och ädla träslag. Men i Sverige förblev den ett folkligt instrument med allt färre utövare. Från 1800-talet är bara tre liraspelare kända: en i Småland och en far och son (f. 1767 resp. 1793) av den populära spelmansfamiljen Groddakarlarna, som också spelade fiol och klarinett. (not 28 a) (not 28 b) Som man kan vänta sig finns det bara några få exemplar bevarade av detta sedan länge omoderna instrument. Men ett nytt intresse tycks vara på väg. Musikmuseets konstruktionsritning av en hälsingländsk vevlira har redan mött stor efterfrågan. Den som vill ha tips om speltekniken kan skaffa inspelningar från exempelvis Frankrike, Spanien och Ungern, där vevliran ännu är ett levande folkinstrument.