Säckpipa    

Säckpipa

Vid utgrävningar i Lund 1972 gjordes ett uppmärksammat fynd i en brunn: en pipa av trä med svagt konisk borrning och med 4 fingerhål. Det ansågs troligt att den tillhört ett instrument, och utsparningar i pipans båda ändar visade att den i så fall varit infogad i andra instrumentdelar. Hade man för första gången i Norden hittat en del av en säckpipa från begynnande medeltid? (not 17) Fyndet är daterat till ca 1050 och skulle vara ett sensationellt tidigt säckpipebelägg på våra breddgrader. Tolkningen är dock omdiskuterad. Somliga anser att pipan snarare tillhört en hornpipa av den typ som har ett djurhorn i vardera ändan, som klockstycke och som luftkapsel kring rörbladsdelen. Även i denna tolkning skulle fyndet vara anmärkningsvärt som enda kända vittnesbörd ur nordisk medeltid om detta instrument, som varit spritt över stora delar av Europa.

Bild 11. Yttersta domen. Albertus Pictors skola, Gryta kyrka. Foto: RIdIM.

Alltifrån senmedeltiden är säckpipan emellertid väl etablerad i Sverige och Danmark, medan den märkligt nog aldrig tycks ha gjort sig gällande i Norge. Flera "bellpipare" (bälgpipare) finns omnämnda bland musikanterna i 1400talets tänkeböcker för svenska städer. Också på landsbygden bör säckpipan ha varit populär till dans och andra världsliga nöjen i det sena 1400-talet. I Albertus Pictors välkända kalkmålningar i Härkeberga kyrka får en bonde spela säckpipa till dansen kring guldkalven.  Även andra mellan- och sydsvenska kyrkmålningar återger säckpipan som det världsliga, syndfulla livets symbol i händerna på lekare, djävlar, grisar och apor, medan lutor, fiddlor och orglar står för den himmelska lovsången. (Bild 11.)
Herden med säckpipan är ett återkommande motiv inom både bild- och diktkonsten, liksom musikaliska pastoraler gärna anspelar på säckpipans klang med dess entonigt klingande bas. Ännu i vår tid är den herdarnas speciella instrument på flera håll i Europa, vid sidan av flöjten. Olaus Magnus ger den en liknande funktion i svenska betesmarker på 1500talet:

"Hvad beträffar herdarnas sed att föra med sig till betesplatsen en tvåhornad pipa, på landets tungomål kallad säckpipa, så har erfarenheten lärt dem att så göra, på det att får och nötboskap må äta med större lust och hålla bättre ihop." (not 18)

Den romerske tecknaren åskådliggör Magnus' text med en vasstandad björn, som lägger labbarna på en till synes oberörd säckpipblåsande herdes axlar. I bakgrunden syns två män med hund och kohorn - herdar eller jägare? Annars förknippas säckpipan mest med andra funktioner i svenska källor.
Att en "gälliudande Säckpipa mehr än Strängaspel kan hålla en waken och förhindra Sömnen", rapporterar Urban Hiärne i en kurbeskrivning från sin läkartid vid Medevi surbrunn omkring 1680. (not 19) Från Malung noterar Abraham Hülphers 1757 att "Säck-pipa, Sot-Harpa och Nyckelgiga voro i forna tider mera bekanta Instrumenter här i orten". (not 20) Säckpipan finns ofta med i dansskildringar från 1700- och 1800-talen: "takten är så väl marquerad, att den nedtystar, violen och den trutande säckpipan, hwilket instrument oftast brukas vid lekarne", skriver Craelius i sin Beskrifning öfwer Nås socken 1837. (not 21) I bröllopståg har säckpipan ofta fått stå för marschmusiken:

"Efter skedd vigsel vid gudstjenstens slut återvänder processionen i samma ordning under musik af fiol (harpa kallad) och stundom äfven säckpipa (påsen) till prestgården, hvarifrån man under fortsatt musik åker till bröllopsgården. Både harpan och påsen bringas dock icke sällan till tystnad, sedan vinterkylan gjort spelmännens fingrar obrukbara.," (F. A. Arosenius, Beskrifning öfwer provinsen Dalarne, 1864.) (not 22)

Det är knappast en tillfällighet att beskrivningarna från 1800-talet ovan båda kommer från Dalarna. Särskilt i Västerdalarna tycks säckpipan ha haft en stark förankring, och där användes den av enstaka spelmän ännu i början av vårt sekel, sedan den för länge sedan övergivits på andra håll i landet för instrument som fiol och fr.a. klarinett. Säckpipans klang är nasal och en smula påträngande, och med sin enda oktavs tonförråd kunde säckpipan inte hänga med i de nya danslåtarnas större tonomfång och växlande tonarter. Den kontinuerligt ljudande baspipan var helt i strid med de nya stilidealens krav på rörlighet och nyanserad klang. Vevliran mötte samma öde, medan nyckelharpan kunde frigöras från de ålderdomliga dragens begränsning och anpassas till en modern repertoar. Säckpipan krävde dessutom ständiga omsorger: säcken måste hållas tät, och rörbladen måste justeras; den svenska vassen var inget idealiskt material. Ändå kunde pipan börja krångla mitt i en bröllopsmarsch. Och det var mödosamt att blåsa:

"Dem va röda i ögonen när dem blåste, så inte såg dem magra ut, inte." (Dalarna, Nås. NMEU 22207.)

Med de problem som berörts ovan har säckpipan inte gjort sig gällande i den nutida folkmusikrenässansen. Ture Gudmundsson i Leksand spelade på 1940-talet in ett par låtar för skiva åt dåvarande Radiotjänst. (not 23) Men snart lade även han undan säckpipan till förmån för sina andra instrument fiol, horn, lur och spilåpipa.
Uppteckningarna av säckpipelåtar är mycket få och har dessutom i regel gjorts efter fiolspelmän, som omformat dem för sitt instruments större tonomfång. Forsslund publicerar ett par låtar som ger en viss föreställning om den svenska säckpipans idiom. Den säckpipemusik som spelades av svenskättlingar i Baltikum är emellertid betydligt bättre dokumenterad, tack vare den finlandssvenske folkloristen Otto Anderssons insatser. (not 24)