Mungiga   

Mungiga

Liknande tankegångar engagerade några år tidigare en annan ort med glesbygdsproblem. Då gällde det mungigan, som ju länge varit populär på nytt, och som mött ett oerhört gensvar vid konst- och musikveckorna i Junsele med SM i mungiga, "Giganternas kamp" som lekfullt lockmedel till eget musicerande. Musikmuseet ställde upp med gamla modeller för en klensmed i Junsele och utlovade en viss årlig försäljning. Det befanns dock alltför osäkert att satsa på en inhemsk tillverkning i konkurrens med musikaffärernas massproducerade, billiga och bra mungigor från Österrike. 
I äldre tid var det lättare att ha mungigesmide som del av en binäring. 530 st. munharpor noteras bland bjällror, ullsaxar och annat järnkram i tullspecialer från Borås 1641. (not 13) Mungigorna från Sjuhäradsbygdens småbrukarsmedjor spreds över landet med kringvandrande knallar:

"De föra med sig något väf och hästetecken med knifvar, ullsaxar, mungigor och svarfsaker och ge derpå rätt billigt pris"

berättar Anders Tidström från sin resa i Dalarna 1754. (not 14) Mungigorna fanns kvar i sortimentet långt in i 1800-talet:

"De skulle vara till att roga barnen med, sa knallen. D.v.s. när det var ont om bröd och barnen var hungriga, fick de spela på mungigan för att glömma hungern." (Västergötland, V. Tunhem. Medd. f. 1869. NMEU 3235.)

Även dalabönder skaffade sig nödvändiga biinkomster genom myrjärnsmide:

"sköna Lijer, Yxor, Spjäll, Söm, Hästskor, Spik af åtskilliga slag, Fäll- och TälgKnifvar, Mun-Gigor, Saxar större och mindre, grof och granndragen Stål- Tråd, Hak-Ringar och Pannor till Salt-Sjuderi ..., hvilket de sedan til en del föryttra neder åt landet..., men föra det merendels öfeer gräntzen til Norrige." (not 15)

Bild 10. Mungigespelare, från Albertus Pictors kalkmålningar i Härkeberga kyrka, Uppland (1480-talet).

Genom flera århundraden fanns en säker kundkrets för den billiga och lättspelade mungigan bland bondpojkar, drängar, statare, daglönare och hantverkarlärlingar. Omkring 1800 gav den till och med ett kort gästspel i konsertsalar och salonger för en ny borgarklass med smak för det nymodiga och kuriösa. Årstafrun Märta Helena Reenstierna ger ett tidstypiskt exempel: konstmästaren, illusionisten och mungigevirtuosen Vemmi, som gav föreställningar för särskilt inbjudna på värdshuset Mäster Anders i Stockholm. (not 16) 1800-talets väckelserörelse blev ett allvarligt hot för mungigan, "hin ondes järnfiol", liksom för andra instrument till tidsfördriv och nöje. När därtill billiga munspel och dragspel började tränga in i all sin glans på marknader och i gårdfarihandlarnas varuutbud, hade mungigan för alltid spelat ut sin roll i svenska drängkammare, skogskojor och rallarbaracker. Den blev ett instrument för barn, vanlig som marknadsgåva. I Norge har den däremot levat kvar in i vår tid i både tillverkning och seriös utövning bland spelmän.

Mungiga