En sorts pipor tillverkades av en liten smal björkkvist av ungefär 4-5 cm längd. Man avtog den lilla barkdelen, avskalade denna i ena ändan så, att endast det gröna av barken blev kvarsittande på ungefär 5 mm längd. Pipan tillplattades något, varefter den var färdig att stickas i munnen och låta någonting alldeles förfärligt, utom för den som trakterade densamma. (Småland, Växtorp. NMEU 305)

Det låter "fråt" och namnet på instrumentet är alltså ljudhärmande. (Dalarna,Orsa. MM:s arkiv)

"SLAPRA"

Förfärdigas av maskrosstjälkar vilka brändes över glöd i dess smalare ända så de lagna och bli mjuka. Så var det bara att blåsa. Stjälken slänger slabbrande hit och dit men kommer så småningom i takt med blåsningens våglängd, ställer sig rätt ut och pjålar fruktansvärt. (Jämtland, Bodsjö. NMEU 33569)

Man skar ut små hål i röret men aktade sig för att skada den tunna hylsa, som fanns inuti; man höll fingrarna växelvis för hålen medan man blåste, man skulle skära den lite sned i änden. (Jfr leksaksaffärernas kazoo.) (Dalarna, Transtrand. ULMA 11113)