Om instrument av stjälkar, bark och blad"ÅMPIPUR" (halmpipor) Ett strå av halm, korn, havre eller råg (växande) skars av ovanför en led. Nära den leden gjordes en inskärning i riktning nedåt, så att en fjädrande tunga bildades. Genom att sticka den i munnen och blåsa fick man den fjädrande tungan att genom dallringar åstadkomma en ton, vars höjd var beroende dels på inskärningens längd och dels på pipans nedre, öppna del. (Dalarna, Älvdalen. NMEU 2957) NÄVERLAPP Näverlapp var en liten avtunnad nävertunga som kunde användas att blåsa klarinettmelodier på. Med två fingerspetsar tryckte man "spelet" mot munnen och nedertänderna och blåste över dess överkant. (Värmland, Köla. NMEU 36116) Löv av bl.a. syren kunde användas på liknande sätt."GETSKRÄCKAN", En tunga av isärdelad tunn näver inpassades i getskräckan, och då man blåste i den, vibrerade nävertungan och frambragte ett fasaväckande hemskt skärande ljud, vilket var getternas skräck och fasa. (Dalarna, Boda. NMEU 36146) Även två trästickor eller en enda, bruten och hoplagd, kunde giva en ton, om mellan dem skars en smal öppning med en fjädrande tunga eller ett mellanlagt papper. (Dalarna, Älvdalen. NMEU 2957) MASKROSPIPOR Kan göras dels som ovan beskrivna "åmpipur", dels genom att stjälkens ena ända klyvs till ett dubbelt rörblad, som omsluts med läpparna när man blåser. På en kraftig stjälk kan man göra ett eller ett par fingerhål för att variera tonhöjden. |