|
Det tidiga industrisamhället Denna tid sträckte
sig ungefär från mitten av 1800-talet och fram till tiden efter första
världskriget, början av 1920-talet.
Jorddelningsreformerna, skiftena, som påbörjades under 1700-talet, slår igenom
under denna tid. Åkermarken, som i bondesamhället varit splittrad i en mängd
kanske meterbreda tegar, slogs nu ihop till större åkerfält. Detta var en
genomgripande förändring som påverkade boendet, ägandet och brukandet av marken
i byn. Bygemenskapen förändrades, man var inte längre tvingad att samarbeta i
samma utsträckning som tidigare med grannen. Varje bonde fick ett större
sammanhållet åkerfält, och han kunde så och skörda när han ville.
Sveriges befolkning ökar under denna tid, från att tidigare ha legat ungefär på
samma nivå. Mycket på grund av ”freden, vaccinet och potäterna”. Men det är de
fattiga som ökar – inte de rika. Många emigrerar, framför allt mot slutet av
1800-talet. Dels för att försöka tjäna mer pengar, dels för att slippa bl a det
religiösa förtryck många upplever i Sverige. Med emigrationen öppnas nya
kontaktvägar, idéer och nyheter från Amerika får en kanal hem till ”gamla
Sverige”, inte minst genom dem som återvänder.
Men också städerna ökar sin befolkning. Järnvägar och industrier skapar nya
orter. Fler och fler flyttar från byn och blir lönearbetare. Textilindustrier,
järnverk, sågverk, mekaniska industrier, gruvor, järnvägsbyggen och sjöfart blir
allt viktigare som arbetsplatser, samtidigt som jordbruket finns kvar, med mer
än hälften av alla arbeten. Majoriteten av Sveriges befolkning bor fortfarande
på landsbygden. Man nyodlar i byarnas utkanter och i skogen, man flyttar ut med
sina gårdar till de nya sammanhållna ägorna.
Uttryck som bönder och borgare ersätts efterhand av industriarbetare,
järnvägsarbetare, rallare, statare,
patron, disponenten, direktörn, bokhållarn, ingenjörn …
Den framväxande nya tekniken förbättrar kommunikationerna: kanaler och järnvägar
byggs, ångbåtar ger säkrare sjötransporter. Det blir lättare att resa. Att ta
sig till dansen hemma i byn, i grannsocknen eller i staden blir det vanligaste
sättet att roa sig. Med handelsbodar och lanthandlare – den tidens nymodigheter
– skapas också en samlingspunkt för bygdens folk.
Dansbanor, dvs speciella platser och lokaler för dans, byggs också runtom på
landsbygden. Ju fler människor, desto fler och större fester – riktiga
festplatser växer upp. I industristäderna och bruksorterna anlägger den gryende
arbetarrörelsen Folkets hus och Folkets park, där det ofta anordnas dans.
Nykterhetsloger och frikyrkor bygger också nya och egna samlingslokaler, som
ibland används för dans även de, om än i mer kontrollerade och nyktra former.
Det vi idag kallar gammaldanser var denna tids modedanser. Inte minst valsen,
men även schottis, mazurka och polka blev populära. Polskor och andra äldre sätt
att dansa trängdes undan, eller smälte ihop med de nyare danserna. Kring
sekelskiftet utkristalliserade sig så småningom hambon som en alldeles svensk
form av mazurka. Onestep och twostep var det tidiga 1900-talets modedanser, och
de kom från det stora, nya landet i väster.
Drag- och munspel fabrikstillverkades och blev relativt billiga och lättspelade
instrument. Via postorderkataloger fick de en stor spridning över hela landet.
Dragspelen var ljudstarka, färdigstämda, med både melodi och bas. De blev
ypperliga dansmusikinstrument. |
|
|
