|
Bondesamhället
Bondesamhället kallas ibland det förindustriella samhället, vilket inte är
riktigt samma sak. Mycket från bondesamhället lever kvar in i industrisamhället.
I skrift kan vi följa det från medeltid fram till 1800-talets första hälft.
Livet var lokalt förankrat och man levde och arbetade tillsammans i byar.
Mycket förändrades under denna period också, även om allt gick långsammare än
det gör idag. Byarna var inte isolerade, kontakterna med omvärlden fanns på
många sätt. Exempelvis kom det med ojämna mellanrum någon knalle eller
gårdfarihandlare, som ville sälja varor. Förutom nyttoföremål, som man fick
betala för, ingick i dessa besök ”skvaller” och annat berättande.
Man reste ibland till staden, till marknadsplatsen eller till tinget, det var
tillfällen att få höra nyheter, och träffa andra människor. Då var det fest och
mycket människor, dans och musik.
Rotar var ett sätt att bl a försörja soldater, som infördes i slutet av 1600-talet. Ett antal gårdar fick gemensamt garantera att soldaten på torpet hade så
att han överlevde. De indelta soldaterna på torpen runtom i länen samlades
årligen till exercis. På regementena förmedlades nyheter, det söps, dansades och
sjöngs. Här fanns många möjligheter att t ex lära sig nya danser, och att lära
andra det man själv kunde.
Fötter, häst och vagn, segel och roddbåtar. Det tog tid att förflytta sig – och
man reste inte så långt i vardagslag. Därför kan man säga att bondesamhället var
trögrörligt, men inte isolerat och statiskt.
Från medeltid till 1800-talets andra hälft arbetade huvuddelen (minst 90%) av
Sveriges befolkning med jordbruk. Ett mindre antal livnärde sig på fiske, i
gruvor och fram mot 1850-talet även i skogen. Bara några få procent av
befolkningen höll på med handel och administration – ca 97% av befolkningen var
inte borgare, präster eller adel!
Svenskarna bodde i byar på landet och i små handels och administrationsstäder.
Man hade nära till grannen, som ofta levde under samma betingelser som man
själv. Åkertegarna var smala – kanske bara en meter breda – och ägorna låg
blandade och tätt intill varandra. Utanför byn fanns de gemensamma utmarkerna
och fäbodmarkerna
De danser vi idag kallar polskor, engelskor, kadriljer och långdanser hör hemma
i denna miljö. Dansmusiken spelades på säckpipa, mungiga, klarinett, trumma,
fiol. Dansade gjorde man varhelst det var lämpligt, man hade inte några
speciella dansplatser, utan höll till på logen, bron, vägkorsningen,
gårdsplanen, i stugan …
Inte bara folket, utan även kungar, furstar och andra höga herrar dansade.
Naturligtvis. På medeltiden dansade de samma danser som ”vanligt folk” – ofta
till och med tillsammans med dem! Men med tiden höll sig överklassen alltmer för
sig själv, ordnade alltfler egna baler och deltog inte på samma sätt i de
folkliga festerna.
Under 1600-talet började särskilda dansmästare och lärare anställas vid hoven.
Hovfolket deltog inte längre i dansen i samma utsträckning själva, utan tittade
på. Vi fick sällskapsdans, där alla deltar, och uppvisningsdans, där ett fåtal
yrkesdansare dansar med flertalet som åskådare. Baletten och den konstnärliga
scendansen föddes på allvar.
Ordet folkdans, där folk vanligen betyder bönder, myntades under 1800 talet av
herrskapet, som tyckte det var ”gammalt och pittoreskt” med vanligt folks
dansande. Folkkulturen, böndernas sånger, musik, kläder och danser blev förlagor
för konserter och dansföreställningar. Bl a komponerade balettmästaren Selinder
under seklets början ett antal danser, som blivit en viktig del av
folkdanslagens repertoar. Exempelvis Fjällnäspolska, Vingåkersdans … |
|
|
