I några fall har de också en avslutningsstrof om visans tillkomst:
Vem denna visan haver gjort
det må var man väl veta,
att det haver varit en jungfru skön
till sin vän i Österrike.
Sådana slutstrofer "om vem som visan diktat har" skulle sedan återkomma i
många folkliga visor.
En visa av tyskt ursprung börjar så här i en uppteckning från Västmanland:
Så rider jag mig genom tolvmilan skog
me'n de andra så söteligen sovo;
Trallalera, Trallalera.
Me'n de andra så söteligen sovo.
Så rider jag mig litet längre fram
där fick jag höra klockorna de ringa.
Trallalera, Trallalera.
Där fick jag höra klockorna de ringa.
Visan, som tillhör typen "Kärestans död", trycktes i Richard Dybecks
tidskrift Runa 1845. Sedan skrev Dybeck en ny och för oss välbekant text
till den: "Du gamla, du fria".
En hel del berättande visor tillkom under 1700- och 1800-talen, till stor
del spridda genom skillingtryck. Av 1800-talsvisorna nämner vi här
emigrantvisorna. I samband med den stora emigrationen till Amerika från
och med 1800-talets mitt skapades åtskilliga visor. En del utmålar de
underbara förhållandena på andra sidan Atlanten (t. ex. "Bröder vi ha långt
att gå", Gula visboken s. 15), andra klagar bittert över missförhållanden
här hemma eller beskriver det trots allt vemodsblandade avskedet från
Sverige. |