|
Skillingtryck är små häften om i regel 8 sidor. Deras innehåll kan vara skiftande, men som egentliga skillingtryck räknas numera vanligen endast sådana med visinnehåll, under det att liknande tryckalster med prosainnehåll brukar kallas
folkböcker.
Skillingtrycken omfattar i medeltal tre visor. De innehåller endast texterna, ej melodierna (med mycket få undantag som när några visor på 1800-talet är försedda med melodi i sifferskrift för psalmodikon). I stället förekommer det ofta, att visorna uppges kunna sjungas såsom någon annan, känd, namngiven visa. I en del fall skulle skillingtryckens visor sjungas "under sin egen behagliga ton", varvid väl denna ibland utlärdes av skillingtryckförsäljaren.
Vi känner ungefär 30 000 svenska visskillingtryck, i vilka dock en och samma visa kan förekomma på många ställen. De äldsta bevarade trycken är från 1500-talets slut. Därifrån och fram till 1700-talets början äger våra bibliotek ett par hundra tryck. Under 1700- och 1800-talen sker ett stort uppsving, som kanske till någon liten del är skenbart genom att tryck från denna tid tillvaratagits bättre än från den föregående tiden men som till största delen säkert är reellt och orsakat bl. a. av att läskunnigheten steg. Skillingtryck utgick under den äldsta tiden från snart sagt alla
existerande officiner om ock i liten skala. Efter hand blev det vissa tryckerier, som specialiserade sig på dessa tryck, t. ex. Axmars i Falun och Sundqvists i Gefle i början av 1800-talet.
Man möter ibland uppfattningen att alla skillingtryck skulle sakna utsatt tryckår och i stället ha den intetsägande angivelsen "tryckt i år". Så är emellertid inte fallet; det var i stort sett endast under tiden 1690-1800 som trycken ofta - men långt ifrån alltid saknade tryckårsangivelse. Framförallt intill dess 1695 års psalmbok utkom, men även under 1700-talets förra del, ingick många andliga visor i skillingtryck, under det att de därefter blev allt färre. Andliga och världsliga visor blandades nästan aldrig i samma tryck.
I skillingtryck är många av våra mest kända författare företrädda, så gott som alltid anonymt. Skillingtrycken var därför ofta ett slags pirattryck. De visor som utgått i det största antalet skillingtrycksupplagor är A. Odels Sinclairsvisa (1741 ff) och Charlotta Bergers "Mossbelupen hydda" (1828 ff). I övrigt förekommer bl. a. Bellman (96 dikter tryckta sammanlagt 321 gånger), Wilhelm von Braun (45-284), Anna Maria Lenngren (36-272), C. W. Böttiger (16-247), Esaias Tegnér (28-240), Elias Sehlstedt (26-207), C. J. Lindegren (45-206), August Blanche (23-205), F. M. Franzén (26-188), K. A. Nicander (10-157), Olof von Dalin (20-140) och J. G. Carlén (23-125).
Innehållet i skillingtrycken var högst blandat. Förutom de andliga visorna och de världsliga visorna av ovannämnda och andra kända författare innehöll de folkvisor, bl. a. ballader, samt visor av diverse mindre kända och framstående författare, av allt att döma skrivna speciellt för trycken.
Produktionen av skillingtryck kan sägas ha fortsatt fram till omkr. 1910, då de utan skarpa gränser övergick i vis- och schlagerhäften av ett slag som alltjämt säljes. Under 1800-talets senare del och i slutperioden innehöll skillingtrycken bl. a. ett betydande antal berättande visor om olyckor, mord, sorgesam kärlek o.d. Denna typ av visor har med orätt uppfattats som skillingtryckens egentliga innehåll. Just dessa har därför kallats "skillingtrycksvisor", "skillingtryck", men det är felaktigt såtillvida som att skillingtrycket bara är ett medium och ordet egentligen inte säger någonting om vad för sorts visa man avser.
5. Här kan man göra en undersökning på bred bas, om äldre människor utfrågas om skillingtryck och gamla handskrivna sångböcker (s.k. vaxduksböcker).
|
Bengt
R. Jonsson - Margareta Jersild: Svenska visor (En vägledning för
studiecirklar) 
