Bengt R. Jonsson - Margareta Jersild: Svenska visor (En vägledning för studiecirklar)
Äldre folkliga skämtvisor

En del av medeltidsballaderna är som förut nämnts ganska skämtsamt hållna. Redan tidigt, åtminstone från 1500-talet, diktades visor i balladens form men i en helt annan, utpräglat komisk stil. Sådana skämtvisor, utmärkta av en ofta drastisk och grovkornig humor, skapades sedan också med en annan formell uppbyggnad. Den uppfattning om det lustiga som kommer till uttryck i dessa visor överensstämmer inte alltid med vår tids, men många skämtvisor får sägas vara fyndigt gjorda och kan även roa oss. Hur som helst ger de en god bild av vad våra förfäder skrattat åt och sjungit om vid glada gillen och kanske också lättat upp det dagliga arbetet med. Skämtvisor möter oss redan i våra äldsta visböcker från 1500-talet. Somliga, men inte särskilt många, förekommer i skillingtryck. Huvudkällan för denna folkvisekategori som för de flesta andra är dock de uppteckningar, ofta med melodier, som gjorts ur den muntliga folktraditionen under 1800- och 1900-talen. Ett gammalt skämtmotiv som förekommer också t. ex. på målningar i kyrkvalv är den bakvända världen, där ingenting är som i den verkliga. Där värper märren, medan hönan föder fölungar. Där dansar krymplingen till den stummes sång eller den fingerlöses fiolspel. Johaij (d. v. s. ungefär tjohej) börjar varje strof i en text från 1570-talet, vilken bl. a. berättar så här: Johaij! Jag rider mig för lybeckske bro med björnskinnsstövlar och bedragna skor. - Vi galom men hönsen utrida. Johaij! Meshatten går där och skär vass, tordyveln han drager dyngelass. - Vi galom men hönsen utrida. Johaij! Ulven sitter på kyrkokam, duvan biter både får och lamm. - Vi galom men hönsen utrida. En annan visa med samma motiv är denna: I fjol vid jul da grisa min ko, då drunkna min märr uti solsken. Jag sadla min stövel och smorde min häst och sporra dem bant jag på öra. - Jag låg och jag satt, jag drömde var natt, jag drömde den visan var bakvänt satt. (Gröna visboken s. 50.)