|
Vad är en visa? Frågan är inte lätt att besvara. Visa är ingen regelrätt litteratur- eller musikvetenskaplig term med fast, entydig innebörd utan har använts på olika sätt under olika tider och av skilda individer.
Ordet visa hänger samman med substantivet vis, "sätt", och torde ha haft en ursprunglig betydelse av "sätt att föredraga eller sjunga", kanske främst syftande på melodien (jfr tyskans
Weise och latinets modus som båda kan såväl betyda "sätt" som ha en musikalisk innebörd).
Vi har exempel på att titeln visa på 1500- och 1600-talen kunde användas om icke-strofiska dikter med löpande vers (s.k. stikisk form). Under 1800- och 1900-talen har skalder ofta använt namnet visa om dikter utan melodi men i enklare versformer (t. ex. Ola Hanssons "Ung Ofegs visor" och Karlfeldts "Vildmarks- och kärleksvisor") och med viss anknytning till de egentliga visornas stil. Med dessa undantag, varav det i ena fallet rör sig om en rent historisk företeelse och i det andra om ett slags oegentliga visor, syftar termen
visa på en sjungen dikt, en dikt med melodi.
Förhållandet mellan tillkomsten av text respektive melodi i en visa kan gestalta sig på olika sätt. De kan skapas samtidigt, eventuellt av samma person (t. ex. Birger Sjöbergs visor). En text kan sättas till en förefintlig, ibland mycket äldre melodi, (t. ex. vissa av Bellmans visor). En dikt kan tonsättas, ibland långt efter det den författats (t. ex. tonsättningar av Frödings dikter, nyare melodier till biskop Thomas' "Frihetsvisa").
Alla dikter med melodi kan knappast enligt nutida gängse svenskt språkbruk kallas visor. Ordet
visa för med sig vissa associationer, vilka är andra än de som åtföljer t. ex. ordet
sång. Ett sångstycke behöver uppfylla vissa krav för att det skall gå under benämningen visa.
Ett sådant krav är att såväl text som melodi skall vara strofiska, d. v. s. texten skall vara indelad i strofer (vad man i dagligt tal ibland kallar "verser") och melodien skall vara identisk för samtliga strofer i stycket och ej varierad från strof till strof (stycket icke "genomkomponerat").
Med begreppet visa förbinder man också en viss enkelhet i form och stil. Detta sammanhänger nog med att så många av de sångstycken som kallats och kallas visor är folkvisor av olika slag.
I äldre tid kunde sång och visa användas synonymt, vilket illustreras bl. a. av titeln på en av våra första tryckta psalmsamlingar: Swenske songer eller wisor (1536). Exemplet ifråga visar också, att
visa i äldre tid kunde användas om delar av den kyrkliga sången efter reformationen. Ganska långt
fram i tiden talade man om andliga visor. Från 1800-talets mitt har namnet visa blivit alltmera ovanligt på sångstycken med religiöst innehåll. Sådana kallas i stället
sånger. På samma sätt används i regel den numera väl som högtidligare uppfattade termen
sång, inte visa, när det gäller vokalmusiken hos samhällsinstitutioner, samfund, föreningar och folkrörelser:
skolsånger, väckelsesånger, nykterhetssånger, kampsånger, etc. Det ligger något kollektivt i dessa termer liksom i ett uttryck som
allsång.
Visan skiljer sig från romansen däri, att den inte som den senare har endast ett, av tonsättaren "auktoriserat", ackompanjemang av ett bestämt soloinstrument eller orkester utan kan framföras i valfri tonart och på ett friare sätt. Vissa romanser är eljest avsedda att fånga den enkla visans stil och form.
1. Diskutera skillnaderna mellan "sång" och "visa"!
|
Bengt
R. Jonsson - Margareta Jersild: Svenska visor (En vägledning för
studiecirklar) 
