|
Visan har varit en framträdande genre inom den svenska litteraturen. I äldre tid var den svenska poesin i mycket stor utsträckning en sjungen poesi. Man kan peka på medeltidsballaderna och andra folkvisor, på psalmerna och de andliga visorna, på dikter av Wivallius och Bellman. Många av våra skalder från 1700- och 1800-talen nådde en större publik endast genom att deras dikter intogs (anonymt) som visor i s. k. skillingtryck. Och det kan sägas, att också på 1900-talet torde de bland våra poeter ha blivit mest kända och uppskattade hos hela folket, vilkas dikter kunnat sjungas.
Vad vi här framlägger är inte någon svensk vishistoria i den meningen att alla tidsepoker och alla slags visor har medtagits eller behandlats lika utförligt. Vi har sökt ge en liten översikt till hjälp för studiecirklar och enskilda intresserade och därvid företagit ett urval inom det rika materialet. Odiskutabla höjdpunkter inom svensk visa såsom medeltidsballaderna och Bellmans visor har fått en mera ingående behandling, annat har berörts mera summariskt eller inte alls. Förutom medeltidsballaden har de andra folkvisekategorierna fått ett relativt stort utrymme, något som vi grundat på vår erfarenhet att många visintresserade vill veta något om dem och på det faktum att det inte finns mycket av lämplig översiktslitteratur på detta område att hänvisa till.
Vi har tänkt oss, att studiecirklarna antingen kan följa hela vår framställning, förslagsvis på tio à tolv sammanträden, eller ta ut vissa delar av den. Somliga är kanske mest intresserade av folkvisorna, eventuellt för att göra bandinspelningar i hemorten av ännu kvarlevande traditioner, andra vill troligen lägga tonvikten på visan efter Bellman eller enbart på den nya och nyaste visdiktningen. Författare som Bellman, Birger Sjöberg och Evert Taube kan göras till föremål för ett mera ingående studium. Cirklarnas uppläggning av studierna måste i stor utsträckning bli beroende på tillgången till litteratur och i ännu högre grad grammofonskivor, vidare på hur många i cirkeln som själva kan sjunga och spela.
Studieledaren bör på förhand gå igenom studieplanen och vid första sammanträdet ge ett referat av dess innehåll, så att cirkeln därefter kan planlägga hur arbetet skall bedrivas. Givetvis är det av stort värde om cirkelledaren eller någon annan deltagare är musikkunnig och kan leda sången. Vi har så mycket som möjligt undvikit att förutsätta tillgång till dyrbara och svåröverkomliga böcker och som grundböcker föreslagit de båda antologierna Gröna visboken och Gula visboken, för medeltidsballadernas vidkommande kompletterade med volymen Svenska Medeltidsballader i Natur och Kulturs klassikerserie Levande Litteratur. Därutöver har vi räknat med att cirklarna kan förfoga över exemplar av åtminstone Fredmans epistlar och Fridas bok samt ett urval Taubevisor.
Arbetsuppgifterna har utarbetats i samråd med musikkonsulent Åke Bengtsson, Grängesberg.
Svenskt Visarkiv, Stockholm, i april 1963
Bengt R. Jonsson Margareta Jersild
|
Bengt
R. Jonsson - Margareta Jersild: Svenska visor (En vägledning för
studiecirklar) 
