Ville Roempke: Om spelmansrörelsen

I Afzelius, Rääf, Arwidsson, Wiede m.fl. (se kap. 2) har vi lärt känna idoga och intresserade samlare av låtar och visor.
Redan i företalet till A. A. Afzelius och O. Åhlströms samling Traditioner af Svenska Folkdansar 1814 heter det: "Att rädda några dyrbara lemningar af fordna tiders musik för dans och lekar, hvilka till en del ännu lefva blott i de gamlas minne och snart skulle alldeles förgätas är ändamålet med detta anspråkslösa arbete".
Som räddare betraktade de sig, dessa samlare, som räddare av en musik som ohjälpligt höll på att försvinna. När ovan citerade företal skrevs var From-Olle 20 år, Lapp-Nils 10 år och Peckos Per 6 år gammal och kanske tycker vi så här i efterhand att utgivaren väl pessimistiskt bedömde traditionens livskraft.
Det var naturligtvis heller aldrig avsikten med deras och kommande samlares arbeten att med dessa påverka utövarna. Man vände sig till en helt annan krets, nämligen studenter och borgare i städernas hägn.
Det gör också Richard Dybeck när han 1844 inleder sin serie "aftonunderhållningar med nordisk folkmusik" i Stockholm. I arrangerad form och framförd av skolade musiker är låten och visan också god konsertmusik.
Det nästan linnéanska herbariesamlandet av folklore får en större spridning i de landsmålsföreningar som från och med 1872 börjar bildas inom studentnationerna i Uppsala och Lund. Studenterna tar vara på dialektord och uttryck, sagor och sägner, men också visor, låtar och danser i sin respektive hembygd. Hallänningen August Bondeson och skåningen Nils Andersson fostras båda i landsmålsföreningarnas anda. (not 1)
En förening som nära ansluter sig till landsmålsandan, men istället ägnar sig åt dans, är Philochoros i Uppsala. Man vill reformera dansen på "gymnastisk-estetisk och tillika fosterländsk grund", och har därför övningar och lekstugor för intresserade studenter. Föreningen ger dessutom föreställningar; på Svenska teatern i Stockholm, men även på landsorten där man under sina "folklifsexpeditioner" också samlar dräkter, melodier och danser. (not 2)
Än så länge är det studenterna själva som dokumenterar men också levandegör sina samlaralster av melodier och danser. Det gör man inför sina studentkamrater i nationerna, men också inför städernas borgerskap. Men snart skulle steget tas fullt ut. 1891 - samma år som friluftsmuseet öppnades - kunde Artur Hazelius anställa dalaspelmannen Skölds Anders Hedblom som spelman på Skansen. (3)
Han skulle snart följas av andra spelmän; på fiol, träskofiol och nyckelharpa. Vi kan se dem framför oss. I folkdräkt spelar de till lekar och dans, men också solo i stugorna. Framför fest- och bröllopstågen marscherar de upp mot gårdarna och husen på Skansen.
Nu andas vi snart spelmansrörelsens rätta livsluft!
Men en sak fattas för att det hela skall bli en rörelse och inte bara ett nöje för dagen för stockholmarna. Och det är information och PR.
Det blir detta som spelmanstävlingarna till stor del tar hand om!

FOLKMUSIKBOKEN - Ville Roempke: Om spelmansrörelsen

Inledning